Sommaren som varit

Den här sommaren har varit så mycket och lite på samma gång. Svår men fin. Tänkte att jag skulle försöka sammanfatta den här. För att minnas.

2019-08-03 09.06.15 1.jpg

> Morgondopp, kvällsdopp, eftermiddagsdopp och mitt-på-dagen-dopp. Alla dopp är bra dopp.

> Två festivaler; Midnight Light Festival i Vilhelmina och Musikens makt i Luleå.

> Spänd förväntan i kroppen inför att återvända till studier.

> Den jobbrelaterade ångesten. Den ständiga inför sommarjobbet och den vagt veliga inför jobbet jag äntligen har bestämt mig för att återgå till på timmar i höst.

> Skrivandet och de tvivel som alltid kommer med det.

IMG_20190725_211638.jpg

> Sorgen över hur året 2019 hittills har utspelat sig; sjukskrivningen, utmattningen efter min stora återresa till Kina. Sökandet efter mina okända rötter som ledde till ett kärt återseende men trött kropp. Jag läker än, sakta men säkert.

> Alice och Gustav och att ta vara på dem under de korta stunder de har varit hemma i Umeå. Nu har de flyttat till Göteborg och tagit lille Abbe med sig. Jag hör hans tassar mot parkettgolvet i deras nya lägenhet när jag sluter ögonen. Längtar efter dem alla tre. Och så Johanna förstås, som även hon flyttar till Göteborg snart och som har varit hemma i Umeå en del.

> Lugna kvällar hemma i soffan framför den ena realityserien mer meningslös än den andra.

> Middagar på balkongen med Axel under det stora chiliträdet jag fick i present av Philippe och med doften av all basilika som vi har odlat i näsan.

> Uppskjutna och inställda träffar med vänner. Men om jag ska erkänna har det nog gjort mig gott. Jag har behövt tid ensam i sommar. Både frivillig och ofrivillig.

> Spontana roadtrips till havet de dagar jag var ledig, med Axel i passagerarsätet bredvid mig.

> Stressen över pengar. Pengar som aldrig kommer in och pengar som aldrig blir (citat härifrån).

IMG_20190806_115756.jpg

> Böckerna jag tyckte extra mycket om; Jaga vatten av Ellen Strömberg, Hålla andan av Flora Wiström, Mot monsunens hjärta av Kristian Gidlund, de första två kapitlen av Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

> Växterna som tog över här hemma i lägenheten sedan nästan alla Axels växter fick flytta in i juni.

> Dagarna jag fick i Stockholm tillsammans med Hampus. Gröna Lund, Fotografiska, ölen på balkongen och middagarna i lägenheten.

> Kaffet under parasollet på altanen hemma hos mina föräldrar.

> De korta konversationerna med min syster. Vi har aldrig SMS:at lika mycket som den här sommaren tror jag. Jag är så glad att jag har henne, att hon finns.

IMG_20190805_103455.jpg

Och till slut, den här platsen. Den jag flyttade till från min gamla adress i mitten av maj och som jag har lyckats hålla vid liv, kanske bättre än på länge, trots att internetnärvaron alltid går neråt under somrarna. Jag har skrivit, skrivit, skrivit och skrivit. Läst alla kommentarer som trillat in med värme.

>> Hur har sommaren varit för er?

Min bästa vän

2019-08-21 05.19.02 1.jpg
2019-08-21 05.19.04 1.jpg
2019-08-21 05.19.03 1.jpg
2019-08-21 05.19.03 2.jpg

Som ett yrväder stormar hon in, går nästan förbi mig inne på biblioteket men hinner fästa sin blick i min, gör en hundraåttio och kommer mot mig. Testar av det uppsatta håret har slitit sig och står vilt åt alla håll. Hon kramar om mig. Jag plockar försiktigt bort en ögonfrans som fastnat på hennes kind. Hon blåser på den. Hennes humör smittar av sig på mig så snart fnissar vi ikapp där vi sitter, höft mot höft i samma fåtölj.

Dagen därpå cyklar jag över till henne. På vägen ser jag en cyklist nästan kollidera med en bil och uppklädda gymnasiestudenter som just har återvänt till skolorna. De är överallt med sina datorfodral och allmänt nervösa uppsyn.

Hemma hos Saga råder ett smärre kaos. Hon ska flytta till Åre snart och tillsammans går vi igenom förrådet i källaren. Packar upp, rensar, sorterar. Det är andra gången hon flyttar ifrån Umeå och jag bävar inför att inte ha henne nära men hon säger att hon ska komma upp ofta.

Jag tar med mig saker från henne hem. En målning hon gjort av en flodhäst. En teckning i kol och bläck. Ett par böcker. Ett ljus hon har stöpt. Sparar små delar av henne för att ta med dem hem till mig. Det känns lite lättare då.

Ingen kunde röra oss

På Ica Maxi häromveckan fick jag syn på en pappa jag kände igen men inte mindes namnet på. Han såg äldre ut än när jag senast såg honom, betydligt äldre. Trött och gänglig, inte lika bredaxlad som förr. Genast kom jag att tänka på hans son, min barndomsvän. Vännen, som jag kallar för vän även fast jag inte har sett honom på flera år, fastnade i tankarna mina och rätt som det var hade jag skrivit ett meddelande till honom på Messenger. Han skrev tillbaka på nolltid och svaret fick mig att grubbla. Det var svårt att hålla nyfikenheten i schack efter vad han skrev.

Åren har gått men han har alltid funnits kvar någonstans innanför pannloben, klar i minnet. Han var den första jag kan minnas att jag var elak mot som barn. En gång band jag, tillsammans med några andra barn, för hans ögon och ledde honom runt runt runt i en sandlåda ända tills han klev rakt ned i det stora hålet vi grävt. Våra dagmammor skällde ut oss ordentligt den eftermiddagen.

Första gången jag blev full var han där, första gången jag blev tvungen att binda någons blödande handled var han också med, första gången jag snusade strök han mig över ryggen när illamåendet var som starkast samtidigt som det var dags att gå tillbaka till klassrummet för att lunchrasten var slut. Han är också den första, möjligen den enda, från min tid i grundskolan som jag över huvud taget skulle våga eller vilja höra av mig till. 

Han hörde av sig till mig redan för tre år sedan. När jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar och han fortfarande bodde ett par kvarter bort från mina föräldrars hus. Han frågade om jag ville ta en cigg. Jag avböjde. Några månader därpå skrev han igen, frågade vad jag gjorde. Jag måste ha missat det för meddelandet låg obesvarat, tre år senare. 

Nu skriver vi att vi ska ses någon gång. Snart. Och jag kan inte låta bli att tänka på den här gamla kentlåten: https://open.spotify.com/track/0TWK3LnciDJ04brxMzsJ1F?si=zFBQB-3YSISQtBxLTCb34w.  

Ord, ord, ord

Stadsbiblioteket en måndag i augusti är grå himmel utanför de stora fönstren. Små fötter i små skor som springer över parkettgolvet. En nektarin i en plastpåse i min slitna Kånken. Flora Wiströms nya roman “Hålla andan” vid mina fötter på golvet. Harklingar till vänster och höger om mig. Bläddrandet i tidningar. En kvinna med en bok i knät i den gröna fåtöljen bredvid mig. Frånvaron av studenterna som snart intar staden med allt vad det innebär; nollningar, sittningar, gårdsfester in på småtimmarna i för tunna kläder. De kommer sitta här de också om bara några veckor.

Själv sitter jag också i en grön fåtölj fast med fingrarna smattrandes mot tangenterna. Skriver, tar bor, skriver, tar bort. Jag skriver på kursens första uppgift. Skrivarkursen, som jag i höst ska ägna mig åt på distans och som sträcker sig ända fram till januari. Det är med skräckblandad förtjusning som jag öppnar de olika dokumenten som har lagts upp i kursens webbaserade klassrum; scheman, uppgifter, kommentarer från klasskamraterna. Litteraturen vi ska läsa under terminen skrämmer och lockar på samma gång. Den första uppgiften, som vi fick idag, har kort deadline och är i sig väldigt enkel. En presentation på 2000-3000 tecken. Enkel, som sagt, men ändå svår. Vad vill jag berätta om mig själv? Det återstår att se.

Jag ringde min chef på förmiddagen, sade upp mig från det sommarjobb jag har haft i sommar och som skulle bli ett extrajobb under hösten. Det känns rätt. Ett extrajobb under den här terminen räcker gott och väl, jag behöver inte två. Snart går jag tillbaka till mitt gamla heltidsjobb fast som timanställd. Det känns bra. Jag har saknat flera av mina kollegor där väldigt mycket. De har saknat mig också, säger de. Mika skriver att vi måste styra upp en AW nu när jag är tillbaka. Det blir inte mycket finare än så.

Eller jo, det blir det faktiskt. Om inte så länge, rättare sagt i september, kommer en ny bok ut på marknaden som jag har bidragit till. Det är Lilla Piratförlaget som ger ut antologin “Var kommer du ifrån, egentligen?” tillsammans med initiativtagarna bakom instagramkontot @TNKVRT. Boken består av texter skrivna utav olika personer som har upplevt rasism i vardagen. Min text skrevs egentligen redan år 2014 men jag har fått möjlighet att redigera den i vintras. Den handlar om hur jag, sittandes på Arlanda Express, blir påmind om hur ofta min svenskhet ifrågasätts fastän jag är svensk.

Det ska bli så jädra fint att få läsa mina ord i tryck och att få bläddra i den färdiga boken.

Sommarens sista suck och höstens bästa låt

Screenshot_20190817-172410__01.jpg

Sommarens sista suck men jag har höst i hjärtat. Lyssnar på låten Due West av Kelsey Lu (som måste vara den stundande höstens bästa låt) om och om igen. Hennes röst lyfter mig, bär mig, tröstar likt en varm omfamning om natten.

Natten. Nätterna. Jag ligger sömnlös genom dem, vaknar sent då jag är ledig, vaknar i tid när jag ska jobba och betar sakta men säkert av sommarens sista arbetspass. Stämplar ut, cyklar hem kring elva-tiden och känner mig ofta euforisk inför sensommarens trygga mörker och de tomma gatorna. Jag älskar att vara ute när ingen annan är det.

Lånar en gammal favoritbok från mellanstadietiden en dag, läser ut den på några timmar. När jag går hem från biblioteket går jag med den i händerna och läser medan fötterna stegar framåt under mig. Älskar den lika mycket nu även om jag ser på den med annan blick förstås. Malin + Rasmus = Sant av Moni Nilsson Brännström. Orättvis titel, utdaterat omslag men söker ni sorgliga berättelser om tonårskärlek - läs den för guds skull!

Joen och Lejla är i stan över sommaren men de lämnar snart. Jag återser dem båda, den ena hemkommen efter jobb i Frankrike, den andra ledig från sitt sommarjobb på avdelningen MAVA på sjukhuset. Önskar de fanns närmre jämt. Joen och jag pratar om böcker och jag ber honom läsa ett projekt jag har skrivit. Jag och Lejla sitter på biblioteket och pratar om hudvård. Retinol, nyacimid, syror.

Livet är rätt fint såhär i mitten av augusti och det finns så mycket för mig att se framemot för första gången på länge. Men först ska jag säga adjö till sommaren, lyssna noga till dess sista suck.

Om att bli flörtad med

Jag stod på jobbet, klockan närmade sig tio och samma man som redan kommit fram fyra gånger under kvällen för att prata med mig kom fram på nytt, lutade sig fram över disken och frågade när jag slutade. Om trekvart ungefär, svarade jag sanningsenligt med en röst som var piggare än jag först hade tänkt. Okej, bor du långt härifrån? undrade han. Ungefär tio minuter, svarade jag. Tar det tio minuter för dig att gå hem? Ja.

Han var trevlig, välklädd, strax över fyrtio-fyrtiofem och lätt att prata med.

När han frågade mig om det brukar vara mycket folk ute på stan på kvällarna och hur man går för att ta sig dit jag bor började det kännas olustigt. Om det brukar vara mycket folk ute på stan på kvällarna kan ju förvisso vara en fråga som man ställer i all nyfikenhet och välmening men i kombination med de andra närgångna funderingarna (hur gammal är du, vart kommer du ifrån, har du en pojkvän?) började jag känna mig trängd.

Till slut kom han till skott. Frågade med intensiv blick om jag skulle vilja ta en drink efter jag hade slutat jobba. Möta upp honom någonstans. Jag skrattade till i förvirringen och tackade snabbt nej. Han sade att han förstod, gick sedan ut med svansen mellan benen och blicken fastnaglad i mig genom de stora fönstren tills han insåg att jag såg rakt på honom. Jag fick dåligt samvete där jag stod.

Jag gillar inte alltid att bli flörtad med. Gillar heller inte att avvisa. Gillar minst av allt tanken på att gå hem ensam i sensommarens mörker och att det på grund av lite flörtande plötsligt ska behöva kännas olustigt att gå hem själv.

Tio saker i höst: filmer, böcker, hudvård och väskor

Tio saker i höst:

  • Den 13:e september har långfilmen “Downton Abbey” äntligen premiär och som det inbitna Downton Abbey-fan jag är räknar jag ned dagarna med stor spänning.

  • Axel och jag har bott ihop hela sommaren men nu börjar det bli dags för honom att flytta in hos mig på Gustav Garvares gata. Min lägenhet har dessvärre rätt begränsat med utrymme för kläder så en lösning för detta ska vi ordna. Och så ska vi platsbygga en hylla i köket som vi har pratat om att vi ska bygga i snart ett halvår nu. Konsollerna står och samlar damm i hallen.

  • Säsong 3 av “Stranger Things” och “Handmaid’s Tale” som kom tidigare i år är två säsonger av två serier jag har tyckt mycket om men tappat intresset för. Men det känns som om det börjar bli dags att se dem båda. 

  • Jag har haft en svart liten axelremsväska i fuskskinn i fem år nu som jag känner jag skulle vilja byta ut. Jag har redan spanat in dessa väskor: 1. Calvin Klein, 2. Hvisk, 3. COS. Gillar dem allihopa. Men om jag hade haft obegränsat med pengar på kontot hade jag nog köpt den här lilla gulliga från Acne och den här cognac-drömmen.

  • Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff lånade jag på Stadsbiblioteket tidigare i sommar men på snabblån. Inte mer än ett kapitel hann jag ta mig igenom men jag kan inte vänta på att få låna om den och läsa den.

  • Nu när solens starkaste dagar är förbi kan man återvända till syrorna i badrumsskåpet och om pengarna hade räckt skulle jag vilja prova den kultförklarade Skin Perfecting 2 BHA Liquid från Paula’s Choice. Är nämligen fast besluten om att försöka angripa den ojämna texturen i mitt ansikte. Retinol 10TR från Medik8 (som är ett nyfunnet favoritmärke för min del) är också en hudvårdsprodukt jag drömmer om att skaffa.

  • Jag vill gå på bio oftare. Förr brukade jag gå rätt ofta men eftersom min ekonomi har varit knaper det senaste halvåret så har biobesöken blivit få. Men i höst hoppas jag på fler.

  • På tal om bio så kommer filmatiseringen av Jonas Gardells bok “En komikers uppväxt” ut i höst, i regi av Roida Sekersöz. En komikers uppväxt är den enda boken i trilogin om Juha som jag inte har läst men jag älskade de två senare böckerna om samma karaktär som tonåring; “Ett ufo gör entré” och “Jenny”.

  • Sandra Beijers nya roman “Mellan oss” kommer i höst. Jag har inte läst hennes första roman men den andra, Allt som blir kvar, tyckte jag var läsvärd och därför har jag tänkt läsa även denna. Jag är svag för tonårsböcker och tycker att högstadiemiljöerna som denna berättelse ska utspela sig i denna känns extra intressanta.

  • I höst när jag studerar skrivande på distans och egentligen bara behöver böcker, dator  och uppkoppling för att kunna studera så hoppas jag att jag kan åka upp till vår fjällstuga i Hemavan mer än vad jag har kunnat under det gångna året. Det ska jag verkligen försöka att göra.

Den klaustrofobiska luften och höstens livspussel

2019-08-12 11.28.31 1.jpg

Luften i Umeå är kvav, tung, svår att andas. Klaustrofobisk. Jag svettas på cykeln men fryser samtidigt i den tunna jeansjackan. Det börjar bli dags för två lager på överkroppen. 

Augusti va? Årets värsta månad i fråga om hur starkt vemodet inombords är, åtminstone för mig. Jag längtar efter vintern och hade gärna skippat hösten framför mig - förutom den resa jag och Axel ska göra upp till Hemavan om ett par veckor för den årliga jakten på kantareller - den längtar jag efter. Längtar också efter att samla vårt spelgäng, vars träffar har uteblivit nu i sommar, på nytt. Vill spela brädspel med mina vänner i höstmörkret samtidigt som kaffet och iKaffet skickas runt på bordet. Jag saknar de stunderna.

Saknar också den där känslan av nystart som höstens alltid lika drastiska intåg brukar innebära. Jag ska visserligen studera skrivande på distans under höstterminen och dessutom dribbla två timanställningar på två olika arbetsplatser; den jag har jobbat på under sommaren och den jag slutade på i vintras. Men trots dessa förändringar känner jag mig ganska likgiltig. Vi får se hur det går med det hela. Om jag orkar hantera ett sådant livspussel i längden. Kursen i skrivande är jag däremot allt annat än likgiltig inför. Det var längesedan något kändes lika spännande som att ta sig an den.

Bloggar jag tycker om III

Idag tänkte jag att jag skulle tipsa om tre bloggar jag nyligen har börjat läsa. Jag har skrivit två liknande listor förut. Här är den från augusti 2018: Bloggar jag tycker om II och här är den andra från maj 2017: Bloggar jag tycker om.

Lee From America

Lee har bloggat i tolv år men jag har endast läst hennes blogg i ett par månader. Jag kom över den via Pinterest av en slump och hon har just börjat publicera content igen efter ett halvt år långt uppehåll. Jag har med andra ord inte hunnit läsa så mycket än.

Lee skriver om att yoga, hajka, resa, dricka kaffe och att laga “healthy foods”. Vanligtvis brukar jag dra mig för att följa denna typ av blogg men jag uppskattar hennes reseguider såpass mycket och gillar de färgglada bilderna hon postar.

Inlägg på Lee From America som jag har gillat extra mycket: Lee from America’s Guide to Stockholm, Body Hair: I love you, I love you not & Intro to house plants.

September Edit

September Edit drivs av Caroline Birk Bahrenscheer och en är renodlad mode- och inredningsblogg. Caroline skriver om kläderna hon bär, inredningen hon väljer till sitt hem och om små tips och tricks för stil och hem. Det är mycket stilrena bilder på September Edit och att scrolla sig genom hennes blogg är som att bläddra i ett månadsmagasin.

Inlägg på September Edit som jag har gillat extra mycket: Pieces to pack by COS & Mini Ikea serie hack - a series of 3.

Århundradets Bokklubb

Århundradets Bokklubb är en blogg som drivs av hela fem personer! Hanna, Malin, Kaneli, Jenna och Saga. Jag hittade den här bloggen häromdagen (bokstavligen) och har inte hunnit läsa så mycket mer än några inlägg men som en person som försöker läsa mer och som i alla fall besitter ett stort intresse för böcker så tror jag att den här bloggen kommer att passa mig perfekt. Här recenseras böcker på rad och recensionerna varvas av tips, vardagliga anteckningar, texter om författare och vackra bilder.

Knapprandet

På Knapprandet skriver Emil texter om vardagslivet; det lilla och stora som händer i det. Flera av hans texter handlar om jobbet som bibliotikarie. Inläggen varvar han med att publicera fotografier och målningar. När jag började läsa Flyktmotiv tog berättelserna om arbetet som bibliotikarie avstamp på ett skolbibliotek på en gymnasieskola i Göteborg men nu arbetar Emil som universitetsbibliotikarie sedan en kort tid tillbaka. Jag tycker i vilket fall att Emil är en mästare på att skriva och jag inspireras alltid av hans texter.

Inlägg på Knapprandet som jag har gillat extra mycket: I’m going to miss you, Födelsedagarna, & Amerikanskt kallprat & svenska måsar.

Sjukhusbesök, hallonbuskar och rädslan för spindlar

2019-08-08 10.38.18 2.jpg
2019-08-08 10.38.18 1.jpg

I onsdags var det dags för mig att lämna igen mammas lilla röda Mini Cooper som jag har fått låna i flera veckor. Men först körde jag till sjukhuset på morgonen, parkerade utanför Västra Entrén som fortfarande är skinande blank och ny. När jag gick in genom dörrarna och rakt in i hjärtat av sjukhuset var jag förberedd på att möta förvirrade besökare, läkare i vita rockar och exalterade studenter på lätta steg i färgglada springskor men det var nästan tomt, sånär som på mig och några seniorer som satt i vänthallen. Semestertider ännu.

Jag tog hissen upp en våning till röntgenmottagningen. Jag tog inte trapporna för höften gjorde ont för första gången på ett halvår. Det kändes illavarslande. Men det är lätt att glömma hur ont jag har haft de här senaste åren nu när de senaste månaderna har varit fria från smärta, tack vare en briljant fysioterapeut. Den tredje i raden sedan mina höftproblem uppenbarade sig men den första att lösa gåtan bakom mina smärtor.

Sjuksköterskan på röntgenmottagningen var brunbränd och en aning kortfattad. Hon visade mig hastigt fram till britsen, pratade snabbt och klistrade små lappar på mina lår med kalla händer. I ett nafs var plåtarna över mina höfter och ländryggen min tagna och jag blev ivägskickad innan jag hunnit ta på mig byxorna.

I mammas lilla röda körde jag hem till mina föräldrar, hann precis vinka av mamma som skulle jobba innan jag kapsejsade i soffan. Och där låg jag kvar, utslagen på soffan, i sex timmar medan meningslösa men underhållande program avlöste varandra på teven. Till slut reste jag mig, gick ut genom ytterdörren och tog 5an hem. Satt längst bak med huvudet tungt lutat mot fönstret.

Igår, torsdag, jobbade jag medan regnet öste ned utanför fönstren. Gästerna på jobbet gick in och ut genom glasdörrarna med regnkläder på och paraplyer i högsta hugg. När jag hade stämplat ut för dagen cyklade jag hem i duggregn. Allt luktade blöt asfalt och när jag hade parkerat cykeln i det lilla cykelgaraget på innergården sprang jag upp i lägenheten i jakt på en burk. Jag återvände sedan till det våta gräset och hukade bland buskarna.

Hallon, krusbär och röda vinbär växer på min innergård. Alla får plocka men ingen tycktes ha gjort det så jag roffade åt mig de flesta av hallonen med ett vaksamt öga över de närmsta omgivningarna, redo att rycka åt mig handen vid synen av eventuella spindlar som överlevt det ihärdiga regnet i skyddet av hallonbuskarnas blad.