Tjugofyra mil inåt landet

Imorgon åker jag och Axel tjugofyra mil inåt landet för att bo tillsammans med mina kusiner i min mosters hus, dricka öl och gå på festival i Vilhemina.

Vilhemina. Omedelbart tänker jag på den lilla stugan i Stabburnäs där min barndoms somrar utspelade sig några dagar om året varje sommar. Jag minns så väl hur jag fick sova i den lilla obekväma utdragssoffan bredvid köket medan min mamma, pappa och lillasyster vände sig i sängarna uppe på loftet.

Innan jag somnade brukade jag smyga ut i sommarnatten. I min mp3 spelade jag Lars Winnerbäck eller Vaken med P3 och P4. Jag gillade att vara vaken medan de andra sov och jag längtade alltid ut till myggen och tystheten. Jag gillade att känna det fuktiga gräset smeka mina bara fötter på väg ned till sjön intill stugan. Där fanns (finns) en stor sten som jag brukade sitta på, precis som min moster, mamma och morbror före mig. Ibland var sjön spegelblank och tyst och då var den som vackrast.

Jag längtar efter att få åka dit igen, sitta på stenen med blicken över sjön och med Lars Winnerbäcks Under månen i öronen.

Min sista Stockholmsdag

Klockan närmar sig två på natten och jag sitter bredvid ett litet barn i prickig klänning på nattåget mellan Stockholm och Umeå, övertygad om att detta förhoppningsvis är sista gången jag bokar sittplats på nattåg. Himlen brinner i horisonten och jag kan höra barnet bredvid mig knapra på chokladkex från Jätten, samma som min dagmamma alltid hade i skafferiet när jag var liten.

Jag sade hejdå till Hampus vid 19-tiden, i ett grönskande Ekensberg vid en busshållplats som heter Mörtviken. Det har varit så fint att få vara nere i Stockholm de här dagarna. Fint att umgås så pass intensivt med en vän, det var längesedan sist. När vi gick längs med Götgatan på Söder idag konstaterade vi det högt för varandra. Hur skönt det är att få umgås såhär, att komma in i ett tempo där man inte behöver ta vara på varenda minut under stress eller prata konstant för att tiden är knapp och kanske lång tills nästa gång man kan se varandra igen.

Vi fick en ypperlig sista dag i Stockholm tillsammans förresten. Titta bara!

2019-07-04 12.00.37 1.jpg
2019-07-04 12.00.38 1.jpg

Röda linjen har varit avstängd de senaste dagarna och ska vara det för en tid framöver så efter mycket pusslade mellan stationer tog vi oss till Slussen. Vi gick jämsides vid bygget, som ju är omöjligt att inte diskutera och skämta om. Jag hade min favoritkombination av ögonskuggor men svettades i den tunga innan-regnet-kommer-luften. Men jag var glad ändå för vi skulle gå på Fotografiska.

IMG_20190703_204124_530.jpg
2019-07-04 12.06.31 1.jpg
2019-07-04 12.09.10 1.jpg
2019-07-04 12.00.35 2.jpg
2019-07-04 12.00.36 2.jpg

Inne på Fotografiska var ljuset dämpat och luften sval. Vi såg på utställningarna och två av dem var omöjliga att inte tycka om. Vanishing Traces av den analoga fotografen Scarlett Hooft Graaflands bestod av en serie fotografier, alla tagna på avlägsna vackra platser runtom i världen, med människor och föremål porträtterade på fantastiskt vackra sätt. Och så Memoria av krigsfotografen James Nachtwey, vars arbete jag vagt kände till sedan innan. Han är helt otrolig han också. Det finns mycket att säga om båda utställningarna men de bör upplevas på plats och jag är lite trött just nu men jag hoppas att ni andra därute också får chansen att se dem.

En av bilderna som Scarlett Hooft Graaflands hade tagit kändes lite extra i mig eftersom den var tagen på den vackra Li River i staden Yangshou. En kinesisk stad som jag hade tänkt besöka i samband med min återresa till Kina i vintras. Resan blev ju, som många av er kanske vet, inte riktigt som jag hade tänkt mig och jag lyckades aldrig se Yangshou men jag vet att jag en dag kommer att åka dit. Det verkar minst sagt vara en förbluffande plats.

2019-07-04 12.00.34 2.jpg
2019-07-03 11.58.07 1.jpg
2019-07-04 12.09.53 1.jpg
2019-07-04 12.09.54 1.jpg

Efter den obligatoriska rundan i Fotografiskas shop vandrade vi vidare till Medborgarplatsen, åt en god lunch ackompanjerad av måsarnas hysteriska skrik, kikade in på Lush och strosade i lugn takt längs med Götgatan. Därefter åkte vi tillbaka till Ekensberg, där vi kröp ned i sängen framför New Girl på Netflix innan det blev dags för mig att promenera till bussen.

Jag är så glad att jag har fått uppleva de här dagarna nere i storstan men nu ska jag försöka sova lite på tåget. Om allt går som det ska är jag hemma i Umeå igen om ungefär fyra timmar. Det ska bli skönt.

Vi hörs!

Som vi lekte när vi var barn

som vi lekte när vi var barn, sjunger jocke berg

som vi lekte när vi var barn, jag och min syster
vi delade rum, delade säng, våningssäng
överst sov jag, för jag var äldst
det var samma sak i fjällen, i familjens stuga där vi också delade våningssäng
en som vår farfar hade byggt
överst sov jag, för jag var äldst

kojorna vi byggde
bröllopen vi anordnade för alla gosedjuren
alla framträdanden till musik inför mamma och pappa
barbiedockorna som vi fick men aldrig använde
jag bestämde över dem alla, för jag var äldst

jag är äldst
men det är till henne jag söker mig till för stöd
för tröst, råd och vägledning
nu när vi är vuxna
lillasyster, storasyster
jag är äldst men hon har svaren
hon har alltid svaren

En fredag förra veckan

2019-06-29 05.12.54 1.jpg
2019-06-29 05.11.47 1.jpg

I fredags sken solen i Umeå och jag tog en promenad längs älven, svängde förbi hos Alice och Gustav som snart kommer att flytta till Göteborg, mötte upp Jonathan för att gå på loppis och satt på Stadsbiblioteket med en lånad virknål och ett garnnystan i högsta hugg. Virkningen var tyvärr en misslyckad historia men jag har bestämt mig för att lära mig på nytt. Det är så mysigt ju.