Fjälluften ger mig liv

Fjälluften ger mig liv.

Den branta lutningen på fjället får benen att bränna och hjärtat att slå. Det är svårt att tro att jag tränade olympisk tyngdlyftning sex dagar i veckan, lyfte tjocka kettlebells med lätthet och drog upp dubbla min kroppsvikt i marklyft för bara ett par år sedan. Nu måste jag stanna och hämta andan var femtionde meter. Jag tänker hela vägen upp längs stigen att jag faktiskt måste komma igång med träningen igen nu när min höft äntligen har blivit bra. Om inte annat för att orka göra det här - fjällvandra.

Axel spurtar smidigt upp för fjället framför mig. Jobbet som brevbärare har gjort honom stark. Vaderna spänner på honom innanför byxorna. Jag får ropa på honom att vänta.

Det är söndag och dags för hemresa men vi har bestämt oss för att vandra upp på fjället bakom stugan först. Luften är frisk, solen skiner och jag svettas i min fleecetröja. Löven på träden är bruna, röda och orangea och mossorna våta. Den första snön ligger som ett tunt fläckigt täcke ovanpå den blöta marken. Den letar sig in i mina kängor och gör strumporna fuktiga men jag njuter. En ripa flyger upp ur snåren när vi kommer vandrandes. Den har redan hunnit bli vit.

Vi tar sikte på stenen. Den där som jag alltid skriver om och fotograferar ifrån. Ni som har hängt med här ett tag - ni vet nog vilken sten jag menar. Den som ligger på fjället bakom stugan och som alla i min och min mosters familj brukar springa, vandra eller åka skidor till. Förra året skrev jag några rader om den i det här inlägget, när Axel följde med mig till Hemavan för första gången.

Stenen står där den ska när vi kommer fram. Vi sitter på den ett tag innan vi hastar ned för fjället igen. Knäet värker oroväckande men höften håller.

Vi packar ihop i stugan tillsammans med mina föräldrar. Vi tömmer kylen, dammsuger golven och kastar använda handdukar och sängkläder i en påse. Sedan promenerar vi över till min mosters stuga, strax nedanför vår. Min kusin Ella och hennes Robin är där. De har flyttat till byn för att säsonga. Ella jobbar till och med på mitt gamla säsongsjobb. Min kusin Petter och hans Axelina är också på besök, ända från Stockholm, men ute på vandring för dagen. Men vi som är närvarande dricker kaffe i solen på altanen och äter äppelkaka som min moster har bakat. Sedan säger vi hejdå och vi ses snart och hälsa Petter och Axelina innan vi hoppar in i bilen.

När vi kör ut ur Hemavan tar jag på mig hörlurar, försjunker snabbt i mina poddar, sluter ögonen och lutar huvudet mot rutan. Mina skor står på golvet, fötterna har jag dragit upp på sätet. Fjällen reser sig omkring vägen mellan Hemavan och Tärnaby. Solen värmer genom fönstren.

Jag spelar musik för de andra via bilens bluetoothradio de sista milen innan vi är hemma. The Rolling Stones, Jimmy Hendrix och ABBA för mamma. Kanye West för Axel. Lustans lakejer, Blondie och Spandau Ballet för pappa. Jag spelar The Never Ending Story för mig själv. Blir lika barnsligt lycklig av den som av fjällen.

Vi drog till fjälls

2019-09-20 10.09.47 1.jpg

Vi drog till fjälls igår, jag och Axel.

Men innan vi drog packade vi väskorna, städade lägenheten (för att det alltid är trivsamt att komma hem till ett rent hem efter att man har varit bortrest) och uträttade några ärenden. Köket luktade såpa hela eftermiddagen. En doft jag älskar. Vi cyklade ned till stan, köpte vi ett par gardinlängder i en mjukt grön nyans att hänga upp i vardagsrummet och tillbehör till hamburgare som vi ska laga i helgen. Vi gick in på Systemet också, innan vi drog. Köpte ett gott rödvin till oss och för att kunna bjuda mina föräldrar på. De är här med oss eller vi är här med dem. De bjöd in oss att följa med.

Sedan åkte vi.

Min pappa körde bilen, snabbt susade vi fram längs E12:an. Vägarna var tomma på trafik efter Storuman. När det började skymma tänkte jag på älgarna inne i skogen. De långa gängliga benen. De stora kronorna.

Vi drog till fjälls för att hitta lugnet. Det finns här. I det snöblandade regnet som faller utanför fönstret just nu och i väggklockans lugnande tickande i allrummet. Bäcken strax bortanför tomtgränsen forsar ljuvligt när jag går mellan den stora stugan och gäststugan. Det är kyligt och grått idag, dimman ligger tät över topparna. I vanliga fall ser man in till Hemavan från allrummets stora fönster men idag ser man bara ner till tjärn’ och den stora sjön Majsor som vi alla alltid glömmer bort namnet på.

Jag ska försöka skriva en novell i helgen, eller åtminstone påbörja en. Och så ska jag läsa. Här hittar jag alltid ro att läsa.

En helt otrolig bok: Jag ska egentligen inte prata om det här

2019-09-17 01.10.03 1.jpg

Jag har läst romanen “Jag ska egentligen inte prata om det här” som är skriven av Sara Beischer. Det är den fjärde av Saras böcker och den andra som handlar om vårdbiträdet Moa.

Att läsa Saras roman är en del av kursen som jag läser just nu. Den stod uppskriven på listan över obligatorisk läsning för oss kursdeltagare som ska åka på kursens närträff i Göteborg i oktober, vilket jag ska göra. På träffen ska nämligen Sara Beischer komma för att prata med oss om skrivandet och förhoppningsvis om den här underbara boken.

Det var omöjligt för mig att inte sluka den här boken. Jag läste den i ett svep, tog med den till toaletten, soffan och sängen. Vankade omkring i lägenheten med den. Gick och lade mig med den i handen, läste de sista sidorna just innan jag släckte lampan för att sova. spännande att läsa tyckte jag att den var. Allra minst för att den handlar mycket om hur det är / skulle kunna vara att debutera som författare. Något som jag i mina vildaste stunder drömmer om att någon gång kanske förhoppningsvis möjligen göra. Men desto mer tyckte jag om den för Saras råa, nästan chockerande språk.

2019-09-17 01.10.03 2.jpg

I boken får vi får följa Moa, som har skrivit en roman efter att ha gett upp drömmen om att ta sig in i Stockholms teatervärld. Hennes manus handlar om tillvaron som vårdbiträde. Om hur jävligt det är. Till en början blir Moas manus refuserat av förlag efter förlag men till sist får hon napp. Hon ska få bli utgiven.

Moa arbetar på ett äldreboende som heter Liljebacken. Där torkar hon tillsammans med sina färgstarka kollegor upp alla möjliga slags kroppsvätskor, byter lakan i kundernas (man får ju inte säga vårdtagare längre) sängar och brottas med det ena arbetspasset värre än det andra. På Liljebacken försöker man hålla huvudet så högt man kan över ytan för att inte gå under av de tunga och långa arbetspassen. Den konstanta pressen och stressen.

Hennes roman blir snabbt hyllad och lovordad från alla håll. Över en natt hamnar Moa i rampljuset. Hon får medverka i morgonsoffor, i radio, i panelsamtal om äldreomsorgen och sitta i ljuset från strålkastare på bokmässan. Under berättelsens gång träffar hon Gudrun Schyman, Martina Haag, Ebba Busch Thor med flera. En äldre, manlig författarkollega kommer också att spela en stor roll för Moa.

Samtidigt som framgångarna sköljer in över Moa tvingas hon brottas med besvikelsen från kollegorna och chefen på Liljebacken. De känner sig svikna, uthängda och förbannade på Moa.

För er som letar en samtida arbetarroman att sluka i höst - läs den här! Ni kommer inte bli besvikna.

Några rader nonsens

Ligger vaken till 02 medan Axel slumrar sedan länge bredvid mig. Hans hud bränner mot min. Den är  fuktig av svett. Rummet är kvavt och gardinerna fördragna sånär som på en liten glipa på mitten av fönstret. Gatlyktornas sken smyger in genom glipan, smeker mina ben.

På nattduksbordet bredvid sängen ligger böckerna och glor ihåligt på mig. I kroppen min av Kristian Gidlund, Hemlig lycka av Clarice Lispector, Irakisk kristus av Hassan Blasim, Bränn alla mina brev av Alex Schulman, Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer. Staplade på hög, sorterade efter storlek ligger dem. Jag önskar orden var mina.

Ibland smakar skrivandet lika illa som att somna med en snus innanför läppen och sedan vakna av att man kväljs av sitt egna illasmakande saliv. Men jag skriver ändå. Tar upp mobilen, skapar ord som skapar meningar. Det blir några rader nonsens men det blir i alla fall något. Ibland måste skrivandet tvingas fram för att något ska hända. 

Helgens sista timmar

2019-09-15 03.08.19 1.jpg
2019-09-15 03.08.18 1.jpg

Söndag idag.

Helgens sista timmar. Regndroppar fastnaglade på fönstren. De gula skalen från två satsumas på soffbordet, alldeles intill höstens reklam-magasin från Åhléns. Surret från köksfläkten inne i köket. Kylskåpet fullt efter dagens storhandlade på Coop. Knattret från tangenterna på min dator. Den nya tvättmaskinen strejkar så i väntan på felsökning springer jag upp och ned till tvättstugan. SVT1 på teven. Ett program om eleverna på Samernas och deras medverkan i den årliga marknaden i Jokkmokk. En tjej pratar om kärleken till slöjden och stressen inför marknaden.

Igår var lördag. Kulturmarknad på Pilgatan i solskenet. Emmy med hes röst och Oliver med genomskinliga, gula solglasögon. Emil och Jennifer kisandes i solen. Jag och Axel gåendes hand i hand. En vända på Bildmuseet och sedan sushi till lunch. En kort tupplur i lägenheten när vi kommit hem och sedan sminket på och skjuts ut till Ersmark för pizzamiddag hemma hos Axels föräldrar. Axels morfars egna cider i bruna flaskor på bordet. Efter det tre glas rödvin på Elektra. Smörigt och gott var det, smekte liksom insidan av halsen. Ville inte dricka något annat. Etiketten lade jag på minnet. Emil och Björn vid DJ-bordet och jag, Jennifer, Oliver och Axel sittandes alldeles intill. Jenga och UNO spelade vi.

Sambolivet - som skaver ibland men oftast är fint

2019-09-10 12.19.08 1.jpg

Alla som är tillsammans med någon kan nog känna igen sig i att tvåsamheten (om man inte är fler än två i relationen, vill säga) är en snäv balansgång ibland. Är man fler är två är det nog detsamma ändå,  tänker jag. Ena dagen bubblar magen av fjärilar, nästa sitter man i varsitt rum med varsin dator eller telefon utan att säga så mycket till varandra. Ibland bråkar man. Ibland vill man bara vara ensam ett par timmar.

Ibland vill man krypa in under huden på varandra.

Nu har jag och Axel bott ihop på riktigt i två veckor (ungefär) efter att ha flyttat mellan varandras lägenheter i ett år (ungefär). Flytten var påfrestande och jag med mitt opålitliga temperament har nog yttrat ett och annat hårt ord mellan flyttkartongerna, städningen och rensandet. Axel som aldrig hetsar upp sig har behållit lugnet för oss båda. 

Vi har haft roliga dagar, tråkiga dagar, sorgliga dagar och fina dagar ihop, vi två. Men aldrig tidigare har det varit så tydligt att vi hör ihop som nu när vi delar hem. Visst, vi har fått kompromissa om saker nu när vi har skapat ett hem tillsammans; som att Axel vill fylla vardagsrumstaket med amplar (jag hatar att vattna och ta hand om växter i amplar) medan jag vill ha fler tavlor på väggen (Axel hatar konceptet tavelvägg). Men det mesta har vi varit sams om från början eller kunnat prata oss fram till. Och varje dag känner jag att jag trivs med honom, med oss och med vårt hem.

De dagar Axel jobbar lagar jag middag. De få gånger det jag jobbar sent lagar Axel middag. Vi handlar mat tillsammans så ofta vi kan och skriver inköpslistor i köket innan vi ska handla. Axel hjälper sjusovaren i mig att komma upp på morgonen när jag ska jobba fastän han har sovmorgon. Jag tvättar och hänger våra kläder om dagarna när jag är hemma. Vi går och lägger oss samtidigt på kvällen och även fast jag vet att det nog inte alltid kommer att vara så, så känns det fint att det vad som är just nu. Att varje kväll dela tystnaden tillsammans innan man somnar. 

Sambolivet. Det är fint även fast det skaver ibland. Bäst av allt är att jag får dela det med honom, med Axel. Som jag blir lika glad över att se varje dag. Min absoluta favoritperson.

Tänk vilken tur jag har.

Fredagsglädjen och veckan som har gått

Hej och glad fredag!

Jag sitter på biblioteket i vanlig ordning och skriver på veckans skrivuppgift men har tagit paus från uppgiften. Den är svår fast rolig och jag börjar närma mig slutet på det jag skriver nu. Ska bara redigera, exportera och lämna in.

I helgen är jag ledig och ska gå på Pilgatans årliga kulturmarknad och dricka öl på Elektra (många platsspecifika namn nu) för att ett par vänner ska DJ:a där. Ser framemot det och att bara ta dagarna som de kommer.

Jag tänkte att jag skulle visa er lite bilder från den här veckan efter att ha fått ett önskemål om fler inlägg med fler bilder. Det har ju dessutom hänt så mycket kul i livet mitt den här veckan.

IMG_20190910_165012_421.jpg

Vi börjar med tisdag för i måndags hände inget särskilt förutom att jag jobbade halvdag och grävde ned mig i plugget.

När Axel hade slutat jobba på tisdagen möttes vi på Happy Homes för att köpa färg. ÄNTLIGEN ska den där platsbyggda hyllan i köket bli av.

Vi köpte en mjuk, ljusgrön nyans som vi nu har målat hyllans alla delar med. Men mer om hyllan senare!

2019-09-13 11.03.01 1.jpg
2019-09-13 11.00.17 2.jpg
IMG_20190911_214415.jpg

På onsdagen fyllde Jonathan år och hans rumskamrat Erik hade bjudit in ett gäng kompisar till Pipes för att dricka öl och göra? tävla? spela? popquiz så jag och Axel åkte dit. Med mig hade jag en present i form av ett litet kort med ett löfte om att jag och Jonathan ska gå på bio. “BIO! Du och jag. När du vill” skrev jag på kortet och Jonathan började genast fundera över vilken film vi ska se.

Onsdagsquizen på Pipes är populära och det var fullt vid varenda bord i lokalerna. Mitt lag hade alla rätt förutom tre på quizet men lyckades ändå inte knipa något pris. Typiskt! Men födelsedagsbarnet som hade ännu fler fel i sitt lag verkade glad och nöjd ändå.

2019-09-12 06.35.11 1.jpg

Här är jag, klockan 12:16 i torsdags - igår. Jag hade just slutat jobba och cyklat till Henke. Där utanför porten fick jag snällt sitta och vänta en stund innan han dök upp, med två fullpackade Ica-kassar i varsin hand.

Vi lagade (fast det var mest Henke som lagade) lunch i den sprillans nya lägenheten som han just har flyttat in i. Glad för det är jag, för det innebär att han inte längre bor i Övik en timme bort med tåg utan nu finns knappt en kilometer ifrån mig.

Den som Henke nu bor hos är tandtekniker och jobbar på annan ort om veckorna. Perfekt för Henke att bo där som inneboende, tänkte jag. Jag tyckte förresten att det var hysteriskt roligt att tandteknikern hade döpt sitt nätverk till “Tandväktaren”. Älskar när folk kan driva lite med sina jobb.

2019-09-13 11.00.16 1.jpg
2019-09-13 11.00.17 1.jpg

Efter att ha ätit lunch hos Henke cyklade jag direkt hem för att förbereda inför middagsgästerna som skulle komma hem till oss. Jag hackade tomater, picklade rödlök, skar sallad, kramade nötfärs till små biffar och gjorde tryffel- och chipotlemajonnäs.

Någon timme senare kom dom - ett gäng av Axels vänner som lyckligtvis har blivit mina vänner också. Jag gillar dem så mycket allihopa. Och så stekte vi burgare och spelade brädspel ända tills timmen var alldeles för sen för att spela brädspel en torsdag kväll.

En himla fin vecka har det varit! Och nu ska jag återgå till plugget.