Nu tjatar jag om kappor igen...

2019-09-08 08.27.52 1.jpg

Kan vi prata om min nya kappa? Den jag skrev om här för inte så längesedan. Förresten - ser ni finnen? Helt otrolig ju.

Kappan kommer ifrån Carin Wester för Åhléns och är så jädra fin, skön och perfekt. Kanske inte vad jag kommer att bära när eller om det blir minus tjugotvå i vinter men tänker att den absolut är användbar i minus tio eller femton med en tjocktröja under.

Och titta bara så fin den blev till min skjortklänning från Monki!

Kär en lördagskväll under lysrören på Max

2019-09-08 08.27.53 1.jpg

Det är lördag kväll. Axel får ett meddelande på Messenger strax innan klockan tio.

Våra vänner vill ställa in den planerade lördagsölen. Jag sitter med min beauty blender i högsta hugg och har just lagt foundation i hela ansiktet och gjort ögonbrynen. Axel har bytt om från shorts och borstat sitt långa hår. 

Vi lägger oss i sängen, utlyser telefonförbud. Vi ligger näsa mot näsa och pratar men vi är rastlösa båda två. Det rentav kryper i kroppen på mig. Så vi klär på oss, går ut i september månads första kyliga kväll. Jag har på mig min nya kappa, Axel bär en rock som han alltid är så himla snygg i. 

Vi promenerar över Haga, ner i Sara Lidman-tunneln och vidare på stan. Där går tonåringar i klungor med telefonerna i händerna och fulla studenter snubblar omkring i piffiga nollningskläder. Vi går in på Max, beställer pommes och vingar och burgare och äter i ett tomt hörn. Vi kan inte låta bli att lyssna till tonårstjejernas fniss och pratet från dem som står i kön till toaletten.

När vi har ätit överväger vi att gå på bar och dricka drink men det slutar med att vi vandrar hemåt igen. Ner i Sara Lidman-tunneln och över Haga. En katt kommer fram till oss när vi nästan är hemma, den stryker sig med höjd rygg mot våra ben och spinner mjukt när vi kliar den bakom öronen.

När vi är hemma igen tvättar jag bort sminket och kryper ned i sängen bredvid Axel. Vi tittar på nonsens på Youtube innan vi somnar, skrattar alldeles för högt i den lyhörda lägenheten, och det sista jag minns att jag tänker på innan jag sluter ögonen är att jag känner mig kär, mer än på länge. Det spelar ingen roll vad vi gör, han och jag, för det mesta är roligt i hans sällskap. Till och med att gå på dejt på Max en lördagskväll.

Vi har alltid roligt tillsammans. Jag och min kärlek.

Jag frågar och ni svarar - hoppas jag!

2019-07-01 11.48.56 2.jpg

Hej hörrni!

Jag befinner mig i lite av en svacka när det gäller inspiration till att skapa innehåll här. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, jag känner mig allt oftare tom på idéer och osäker på vilket typ av innehåll ni vill se mer eller mindre av och vad som egentligen får er att läsa här.

Jag har gjort en enkät, som dessvärre inte gick att bädda in här i inlägget. Den består av 6 frågor som handlar om den här platsen och om er.

Jag skulle verkligen uppskatta om ni avvarade ett par minuter åt att svara. Det kanske känns motigt och det förstår jag. Men jag hade verkligen blivit glad av att få in svar från er, så att jag vet vad ni önskar av mig.

Här hittar ni enkäten: *LÄNK*

Kram och tusen tack på förhand!

Oändliga dagar

IMG_20190906_153658_754.jpg

Som aldrig förr välkomnar jag hösten. Går med lätta steg över det ännu gröna gräset och låter ömsom regn ömsom solsken smeka ansiktet alltmedan dagarna avlöser varandra. Det blir mörkt allt tidigare om kvällarna nu och en kväll tänder jag stearinljus i ljusstakarna som just har flyttat in nu när jag är sambo.

Jag läser om olika evenemang på www. Det anrika bokcaféet Pilgatan som finns här i Umeå har startat upp sina omtalade författarkvällar igen inför hösten. Som jag har längtat efter att någon gång kunna gå på dem och nu finns det plötsligt tid och ork. Oceaner av tid finns. Tid att ägna skrivandet och läsandet. Jag klickar vidare och ser att stadsbibblan ska anordna ett boksamtal inför Augustpriset i november. Det ska jag gå på, jag skriver upp det i kalendern direkt. 

Saga ringer mig en eftermiddag och jag säger att Det här är det bästa beslutet jag har tagit på länge, att äntligen studera skrivande. Att jag har läst flera böcker de senaste veckorna och att det inte har hänt på flera år. Jag berättar att dagarna känns oändliga nu när jag kan jobba när jag vill och ägna resten av tiden åt att skriva. Jag skriver nästan varje dag nu, säger jag och hon svarar Så jävla nice, jag tror att det är viktigt att man vågar ta sitt skapande på allvar och avvara tid för det. Det är bra för självkänslan. Jag nickar på min sida telefonen.

Det är sant. 

Nu sticker jag

2019-09-06 10.09.19 1.jpg

Solen lyser in genom köksfönstret, håret står på ända och framför datorn sitter jag. Inatt låg jag vaken till 01:30 och pillade med layouten här. Visst blev det rätt så fint förresten?

Idag vaknade jag upp med mörka ringar under ögonen, rödsprängda ögonvitor och fyra nya finnar. Svullen och röd i ansiktet. Trött. Men jag är glad. För nu ska jag sminka och klä på mig för att sedan sticka hemifrån, möta upp mamma på stan och äta lunch tillsammans. Det var ett tag sedan vi umgicks, bara vi två.

Jag ville nog egentligen mest bara säga hej. Och att ni mer än gärna får lämna låttips till mig om ni vill. Jag skulle behöva något nytt att lyssna på i helgen.

Kram på er.

Var kommer du ifrån, egentligen?

70427156_457206085126149_8139024740305076224_n.jpg

År 2014 blev jag kontaktad av Danny Lam, som hade startat plattformen @TNKVRT på Instagram. Han berättade att han ville samla in berättelser om rasism för att samla dem i en bok. Jag författade en kortare text och skickade den till honom. Idag har kontot han skapade för fem år sedan över 74.000 följare.

I våras kontaktade Danny mig igen, sade att boken äntligen skulle bli verklighet och förmedlade förläggarens kontaktuppgifter till mig. Jag fick läsa min fem år gamla text, redigera och godkänna den som en del av boken.

Och nu har den äntligen kommit hem till mig.

Boken heter “Var kommer du ifrån, egentligen?” och består av olika texter som alla kretsar kring rasism, skrivna av personer som blivit eller blir utsatta i sin vardag; i det offentliga rummet, på jobbet eller kanske till och med i hemmet. I boken finns även vackra illustrationer från bland andra Lisa Wool-Rim Sjöblom. Danny skriver själv på Instagram att boken är “/…/ fylld med berättelser, vittnesmål, dikter och tankar om vardagsrasism”

Jag är så oerhört glad över att den har boken har fått komma ut. Den riktar sig främst till barn och unga men jag rekommenderar alla att bläddra i den. Mitt eget bidrag till boken skildrar en händelse som inträffade på Arlanda Express en solig dag i juli för några år sedan. Jag har lagt upp min text här.

Boken finns att köpa på bland annat Adlibris, Akademibokhandeln, Bokus.

Onsdag den fjärde september

69462116_2330716953713828_4636166928287662080_n.jpg

Hej!

Jag sitter på biblioteket i vanlig ordning och utanför fönstren skiner solen, höstsolen. Bredvid mig sitter en grupp studenter och arbetar med vad som verkar vara terminens första gruppuppgift. Och bredvid dem sitter en av bibliotekets stammisar. Hon är här lika ofta som jag, kanske oftare till och med.

Jag tänkte i vilket fall att jag skulle skriva lite här idag. Jag vill berätta om ett par saker.

Vi kan börja med återkomsten till jobbet den här veckan. Den var fin, bjöd på både kramar och varma ord. Att jag lämnade mitt sommarjobb för att kunna vara mer på mitt gamla känns redan nu så jäkla rätt. Jag har saknat kollegorna, vännerna, där. Jag har redan jobbat två pass den här veckan. Pluggandet blir förstås lidande av det men jag läser novellsamlingen “Hemlig lycka” av Clarice Lispector så fort jag har tid och går omkring med Clarices genialiska noveller i huvudet om dagarna. Jag tänker på veckans skrivande också. Det ska lämnas in på söndag men på skärmen framför mig stirrar ett tomt dokument. Jag väntar på inspiration, letar den omkring mig.

I oktober ska jag åka ned till Göteborg för skrivarkursens andra träff. Den första missade jag. Vi kursdeltagare ska få träffa författaren Sara Beischer samt ha en workshop av något slag. Mer vet jag inte just nu men jag ser framemot att få komma iväg, att få träffa mina kurskamrater och att få hälsa på mina vänner i Göteborg. Innan dess ska jag dessutom se till att ha läst Sara Beischers bok “Jag ska egentligen inte prata om det här” som ligger hemma i lägenheten och väntar på att bli läst.

Appropå lägenheten så vill jag berätta om sambolivet. Jag och Axel har bott ihop i över en vecka nu. Jag lånar hans kläder om dagarna, de passar mig också. Vi lagar middag tillsammans om kvällarna och jag trivs med att äntligen få dela hem. Att slippa leva i en väska och köpa mat till två kylskåp är fantastiskt, minst sagt.

Och det viktigaste av allt. Jag mår bra idag. Höstsolen och septembers första dagar gör mig gott.

Jag hoppas att det är bra med er också, en onsdag såhär i början av hösten.

Dagbok från Hemavan

2019-08-30 05.38.59 2.jpg
2019-08-30 05.43.25 1.jpg
2019-08-30 07.00.49 1.jpg
2019-08-30 07.00.48 1.jpg
2019-08-30 07.00.50 1.jpg
2019-08-30 07.00.47 1.jpg
2019-08-30 07.03.59 1.jpg
2019-08-30 06.59.40 1.jpg

Axel och jag vaknar upp i den lilla gäststugan, stiger upp och går ut. Dimman ligger tät över fjälltopparna i horisonten. Solen kikar fram genom molnen. Skotrarna står gömda bland snåren likt tigrar som gömmer sig i djungeln. Luften är frisk. Den är alltid frisk här.

Vi ger oss ut på jakt efter kantareller. Skogens guld. Det är tidigt på säsongen men vi lyckas täcka botten av den stora korgen vi har med oss. De flesta är små och ynkliga men några stoltserar en bit över marken. 

Pappa snickrar. Vi hjälper till. Ljudet av slägga som möter trä ekar över fjället. Det kommer att bli fint, säger Axel och jag instämmer. Den nya bastun kommer bli ett uppskattat tillskott, även fast jag fortfarande sörjer den förra som brann ned förra hösten. En svart dag i den mänskliga historien, skämtar pappa när vi pratar om branden.

På kvällskvisten lämnar vi verktygen i det halvfärdiga bygget, går in och börjar laga middag. Rensar svampen, skär upp potatis i klyftor. Pappa gör gin & tonic till mig och Axel, tar själv en öl och går ut och sätter sig på verandan. Grillen är redan tänd.


Och nu sitter jag här, i vardagsrummet med dörren ut till altanen på vid gavel. Med utsikt över fjällen, skidbackarna och den ljusblå himlen. Här mår jag alltid som bäst.