Jag blev påkörd

71145753_3063922223649842_8222832836583882752_n.jpg

Greta Thunberg håller tal i FN, Thomas Cook går i konkurs och i Umeå blir en cyklist påkörd vid en cykelöverfart här i Umeå som jag alltid alltid alltid leder cykeln över för att den är så jäkla farlig. Eller ja, jag leder alltid alltid alltid cykeln över alla övergångsställ.

Jag tänker på förra hösten när det var jag som blev påkörd. Det var delvis mitt fel. Jag kom cyklandes i hög fart mot en korsning mitt i rusningstid och när jag cyklade över det första övergångsstället (av två) slog det om till rött för mig.

Jag har cyklat där hundratals, kanske tusentals, gånger och jag vet att det är rött för bilisterna en kort stund efter att det slår om till rött för cyklister och fotgängare. För att man ska hinna stanna, antar jag. Men jag chansade, trampade envist på för att hinna över - så som de flesta gör. Jag hade bråttom till jobbet. Ville komma i god tid, som jag alltid brukar vilja göra.

Men då kom bilen. Den var mörkblå, tror jag. Den körde rätt in i cykeln. Cykeln välte, jag ramlade in under den och innehållet i min tygpåse slungades ut över vägen. Den genomskinliga flaskan med knallrosa smoothie rullade iväg över asfalten. Jag försökte resa mig direkt men det gick inte, byxorna hade fastnat i den ena trampan. Mitt knä pulserade.

Bilisten, en man med knallrött ansikte, hissade ned fönstret och skrek så att salivet sprätte ur munnen på honom. Han kallade mig en mängd olika skällsord och vi skrek på varandra fram och tillbaka, bråkade om vems fel det var. Jag häpnade själv över min ilska. Att jag stod på mig. Men sedan hissade han upp rutan, krypkörde förbi mig, mina saker och cykeln och gasade iväg så att däcken skrek.

Kvar på marken låg jag innan jag till slut lyckades få loss byxbenet från trampan, samla ihop mina saker och hoppa de sista två meterna till trottoaren. Där stod jag kvar tills en äldre man kom framrusande till mig. Han hade sett alltihopa och ställde mig tusen frågor. Hur gick det? Har du ont? Ska jag ringa en ambulans? Hann du ta plåten? Drog han bara? Vilken jävla typ!

Jag försäkrade honom att jag var okej. Förutom knäet som skrek av ilska så kände jag mig okej. Jag tackade honom för att han stannat till men det viftade han bort. “Självklart, det där kunde ju ha gått hur illa som helst och man får ju faktiskt inte bara smita sådär, det är brottsligt!”. Han strök mig ömt över armen innan han gick vidare. Och jag gick haltade runt hörnet på närmsta byggnad, lyfte telefonen och ringde den första person jag kom att tänka på. Min pappa.

Veckorna efteråt pryddes mitt knä av ett stort blåmärke. Axeln värkte i några dagar men det gick över. Jag anmälde aldrig bilisten för att han smet, skämdes bara över att jag var så dum som chansade och cyklade över trots att det var rött.

Och efter det leder jag alltid alltid alltid cykeln över övergångsställen. Chansar aldrig. Tittar alltid en extra gång.

Jag skriver novell och grubblar över skrivandet

I min dator har en novell till skrivkursen vuxit fram den senaste veckan. En ung kvinna omfamnar sommaren som nybliven singel. Hon scrollar inkorgen på Tinder där meddelandena aldrig slutar ramla in. Hon låter olika män omfamna henne om nätterna. Hon dansar på klubbar i sällskap av sina vänner och gnider rumpan mot de som vill dansa med henne. Hon dricker öl med sitt ex och hans nya och ger sig ut på långa löprundor i sommarvärmen. Jag gillar henne.

Novellen som form har alltid skrämt mig men nu när jag läser Irakisk Kristus av Hassan Blasim och har läst Hemlig lycka av Clarice Lispector som en del av kursen är det plötsligt något som lockar mig med formen. Men prestationsångesten kryper i kroppen på mig när jag redigerar texten för femtioelfte gången. Stryker och lägger till. Ändrar och skriver om.

Mina kurskamrater är ovärderliga. Jag kunde inte ha hamnat i en bättre, finare responsgrupp. Vi är fyra stycken med mig; en bor i Katalonien, en på Åland och en i närheten av stockholmsområdet om jag inte minns fel. Jag njuter när jag läser deras texter och längtar alltid efter deras respons på mina. Och jag tycker om den chattgrupp vi har skapat där vi skriver om skrivandet men också om allt annat mellan himmel och jord.

En av dem undrar om jag ska läsa påbyggnadsterminen till våren. Jag vet inte, svarar jag. Kursen jag läser nu är fantastisk på alla sätt och jag gillar uppgifterna och läsningen som jag ägnar dagarna åt men jag fantiserar om att söka en manuskurs för att skriva färdigt det projekt som ligger på datorn och trycker. Jag skriver på det ibland men grämer mig inför varje gång. Att läsa en till termin för att fördjupa mitt skönlitterära skrivande ytterligare lockar men rädslan för att låna pengar under ytterligare en termin istället för att spara möjligheten att låna skrämmer. Det är svårt - att veta hur man ska göra.

Skrivandet är svårt det också men det är kul. Och jag älskar att jag äntligen skänker det tid på det här sättet. Jag kunde inte vara nöjdare över det.

Fjälluften ger mig liv

Fjälluften ger mig liv.

Den branta lutningen på fjället får benen att bränna och hjärtat att slå. Det är svårt att tro att jag tränade olympisk tyngdlyftning sex dagar i veckan, lyfte tjocka kettlebells med lätthet och drog upp dubbla min kroppsvikt i marklyft för bara ett par år sedan. Nu måste jag stanna och hämta andan var femtionde meter. Jag tänker hela vägen upp längs stigen att jag faktiskt måste komma igång med träningen igen nu när min höft äntligen har blivit bra. Om inte annat för att orka göra det här - fjällvandra.

Axel spurtar smidigt upp för fjället framför mig. Jobbet som brevbärare har gjort honom stark. Vaderna spänner på honom innanför byxorna. Jag får ropa på honom att vänta.

Det är söndag och dags för hemresa men vi har bestämt oss för att vandra upp på fjället bakom stugan först. Luften är frisk, solen skiner och jag svettas i min fleecetröja. Löven på träden är bruna, röda och orangea och mossorna våta. Den första snön ligger som ett tunt fläckigt täcke ovanpå den blöta marken. Den letar sig in i mina kängor och gör strumporna fuktiga men jag njuter. En ripa flyger upp ur snåren när vi kommer vandrandes. Den har redan hunnit bli vit.

Vi tar sikte på stenen. Den där som jag alltid skriver om och fotograferar ifrån. Ni som har hängt med här ett tag - ni vet nog vilken sten jag menar. Den som ligger på fjället bakom stugan och som alla i min och min mosters familj brukar springa, vandra eller åka skidor till. Förra året skrev jag några rader om den i det här inlägget, när Axel följde med mig till Hemavan för första gången.

Stenen står där den ska när vi kommer fram. Vi sitter på den ett tag innan vi hastar ned för fjället igen. Knäet värker oroväckande men höften håller.

Vi packar ihop i stugan tillsammans med mina föräldrar. Vi tömmer kylen, dammsuger golven och kastar använda handdukar och sängkläder i en påse. Sedan promenerar vi över till min mosters stuga, strax nedanför vår. Min kusin Ella och hennes Robin är där. De har flyttat till byn för att säsonga. Ella jobbar till och med på mitt gamla säsongsjobb. Min kusin Petter och hans Axelina är också på besök, ända från Stockholm, men ute på vandring för dagen. Men vi som är närvarande dricker kaffe i solen på altanen och äter äppelkaka som min moster har bakat. Sedan säger vi hejdå och vi ses snart och hälsa Petter och Axelina innan vi hoppar in i bilen.

När vi kör ut ur Hemavan tar jag på mig hörlurar, försjunker snabbt i mina poddar, sluter ögonen och lutar huvudet mot rutan. Mina skor står på golvet, fötterna har jag dragit upp på sätet. Fjällen reser sig omkring vägen mellan Hemavan och Tärnaby. Solen värmer genom fönstren.

Jag spelar musik för de andra via bilens bluetoothradio de sista milen innan vi är hemma. The Rolling Stones, Jimmy Hendrix och ABBA för mamma. Kanye West för Axel. Lustans lakejer, Blondie och Spandau Ballet för pappa. Jag spelar The Never Ending Story för mig själv. Blir lika barnsligt lycklig av den som av fjällen.

Vi drog till fjälls

2019-09-20 10.09.47 1.jpg

Vi drog till fjälls igår, jag och Axel.

Men innan vi drog packade vi väskorna, städade lägenheten (för att det alltid är trivsamt att komma hem till ett rent hem efter att man har varit bortrest) och uträttade några ärenden. Köket luktade såpa hela eftermiddagen. En doft jag älskar. Vi cyklade ned till stan, köpte vi ett par gardinlängder i en mjukt grön nyans att hänga upp i vardagsrummet och tillbehör till hamburgare som vi ska laga i helgen. Vi gick in på Systemet också, innan vi drog. Köpte ett gott rödvin till oss och för att kunna bjuda mina föräldrar på. De är här med oss eller vi är här med dem. De bjöd in oss att följa med.

Sedan åkte vi.

Min pappa körde bilen, snabbt susade vi fram längs E12:an. Vägarna var tomma på trafik efter Storuman. När det började skymma tänkte jag på älgarna inne i skogen. De långa gängliga benen. De stora kronorna.

Vi drog till fjälls för att hitta lugnet. Det finns här. I det snöblandade regnet som faller utanför fönstret just nu och i väggklockans lugnande tickande i allrummet. Bäcken strax bortanför tomtgränsen forsar ljuvligt när jag går mellan den stora stugan och gäststugan. Det är kyligt och grått idag, dimman ligger tät över topparna. I vanliga fall ser man in till Hemavan från allrummets stora fönster men idag ser man bara ner till tjärn’ och den stora sjön Majsor som vi alla alltid glömmer bort namnet på.

Jag ska försöka skriva en novell i helgen, eller åtminstone påbörja en. Och så ska jag läsa. Här hittar jag alltid ro att läsa.

En helt otrolig bok: Jag ska egentligen inte prata om det här

2019-09-17 01.10.03 1.jpg

Jag har läst romanen “Jag ska egentligen inte prata om det här” som är skriven av Sara Beischer. Det är den fjärde av Saras böcker och den andra som handlar om vårdbiträdet Moa.

Att läsa Saras roman är en del av kursen som jag läser just nu. Den stod uppskriven på listan över obligatorisk läsning för oss kursdeltagare som ska åka på kursens närträff i Göteborg i oktober, vilket jag ska göra. På träffen ska nämligen Sara Beischer komma för att prata med oss om skrivandet och förhoppningsvis om den här underbara boken.

Det var omöjligt för mig att inte sluka den här boken. Jag läste den i ett svep, tog med den till toaletten, soffan och sängen. Vankade omkring i lägenheten med den. Gick och lade mig med den i handen, läste de sista sidorna just innan jag släckte lampan för att sova. spännande att läsa tyckte jag att den var. Allra minst för att den handlar mycket om hur det är / skulle kunna vara att debutera som författare. Något som jag i mina vildaste stunder drömmer om att någon gång kanske förhoppningsvis möjligen göra. Men desto mer tyckte jag om den för Saras råa, nästan chockerande språk.

2019-09-17 01.10.03 2.jpg

I boken får vi får följa Moa, som har skrivit en roman efter att ha gett upp drömmen om att ta sig in i Stockholms teatervärld. Hennes manus handlar om tillvaron som vårdbiträde. Om hur jävligt det är. Till en början blir Moas manus refuserat av förlag efter förlag men till sist får hon napp. Hon ska få bli utgiven.

Moa arbetar på ett äldreboende som heter Liljebacken. Där torkar hon tillsammans med sina färgstarka kollegor upp alla möjliga slags kroppsvätskor, byter lakan i kundernas (man får ju inte säga vårdtagare längre) sängar och brottas med det ena arbetspasset värre än det andra. På Liljebacken försöker man hålla huvudet så högt man kan över ytan för att inte gå under av de tunga och långa arbetspassen. Den konstanta pressen och stressen.

Hennes roman blir snabbt hyllad och lovordad från alla håll. Över en natt hamnar Moa i rampljuset. Hon får medverka i morgonsoffor, i radio, i panelsamtal om äldreomsorgen och sitta i ljuset från strålkastare på bokmässan. Under berättelsens gång träffar hon Gudrun Schyman, Martina Haag, Ebba Busch Thor med flera. En äldre, manlig författarkollega kommer också att spela en stor roll för Moa.

Samtidigt som framgångarna sköljer in över Moa tvingas hon brottas med besvikelsen från kollegorna och chefen på Liljebacken. De känner sig svikna, uthängda och förbannade på Moa.

För er som letar en samtida arbetarroman att sluka i höst - läs den här! Ni kommer inte bli besvikna.

Några rader nonsens

Ligger vaken till 02 medan Axel slumrar sedan länge bredvid mig. Hans hud bränner mot min. Den är  fuktig av svett. Rummet är kvavt och gardinerna fördragna sånär som på en liten glipa på mitten av fönstret. Gatlyktornas sken smyger in genom glipan, smeker mina ben.

På nattduksbordet bredvid sängen ligger böckerna och glor ihåligt på mig. I kroppen min av Kristian Gidlund, Hemlig lycka av Clarice Lispector, Irakisk kristus av Hassan Blasim, Bränn alla mina brev av Alex Schulman, Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer. Staplade på hög, sorterade efter storlek ligger dem. Jag önskar orden var mina.

Ibland smakar skrivandet lika illa som att somna med en snus innanför läppen och sedan vakna av att man kväljs av sitt egna illasmakande saliv. Men jag skriver ändå. Tar upp mobilen, skapar ord som skapar meningar. Det blir några rader nonsens men det blir i alla fall något. Ibland måste skrivandet tvingas fram för att något ska hända. 

Helgens sista timmar

2019-09-15 03.08.19 1.jpg
2019-09-15 03.08.18 1.jpg

Söndag idag.

Helgens sista timmar. Regndroppar fastnaglade på fönstren. De gula skalen från två satsumas på soffbordet, alldeles intill höstens reklam-magasin från Åhléns. Surret från köksfläkten inne i köket. Kylskåpet fullt efter dagens storhandlade på Coop. Knattret från tangenterna på min dator. Den nya tvättmaskinen strejkar så i väntan på felsökning springer jag upp och ned till tvättstugan. SVT1 på teven. Ett program om eleverna på Samernas och deras medverkan i den årliga marknaden i Jokkmokk. En tjej pratar om kärleken till slöjden och stressen inför marknaden.

Igår var lördag. Kulturmarknad på Pilgatan i solskenet. Emmy med hes röst och Oliver med genomskinliga, gula solglasögon. Emil och Jennifer kisandes i solen. Jag och Axel gåendes hand i hand. En vända på Bildmuseet och sedan sushi till lunch. En kort tupplur i lägenheten när vi kommit hem och sedan sminket på och skjuts ut till Ersmark för pizzamiddag hemma hos Axels föräldrar. Axels morfars egna cider i bruna flaskor på bordet. Efter det tre glas rödvin på Elektra. Smörigt och gott var det, smekte liksom insidan av halsen. Ville inte dricka något annat. Etiketten lade jag på minnet. Emil och Björn vid DJ-bordet och jag, Jennifer, Oliver och Axel sittandes alldeles intill. Jenga och UNO spelade vi.