18 maj

Ibland går tiden på jobbet väldigt långsamt. Idag är en sådan dag. Jag står (sitter) i kiosken och pillar på mina nagelband medan minuterna avlöser varandra sakta på datorskärmen framför mig. De har installerat nya grindar in i butiken, som än så länge inte vill fungera, så med jämna mellanrum tjuter det i öronen av deras larm. Det är nästan så att man vill ta på sig hörselkåpor.

JagIbland går tiden på jobbet väldigt långsamt. Idag är en sådan dag. Jag står (sitter) i kiosken och pillar på mina nagelband medan minuterna avlöser varandra sakta på datorskärmen framför mig. De har installerat nya grindar in i butiken, som än så länge inte vill fungera, så med jämna mellanrum tjuter det i öronen av deras larm. Det är nästan så att man vill ta på sig hörselkåpor.

får snaps från William i Göteborg. Han bär solglasögon och sitter utomhus, meddelar mig förnöjt att det är tjugofem grader varmt därnere. Jag sneglar bittert ut genom fönstret, regndroppar faller mot asfalten och himlen är grå.

Min dygnsrytm är upp och ned och ut och in. De senaste dagarna har jag somnat ett, två, tre och fyra. Aldrig tidigare än så. Jag har heller inte vaknat innan tolv på flera dagar nu. Istället betar jag av serier i sängen. Jag längtar hem så väldigt mycket. Och ändå inte.

En vän skriver till mig i ett sms: “Men samtidigt kan det vara bra med lite lugn en månad och samtidigt få längta till Umeå istället för att komma tillbaka och känna tvärtom?” och jag vet att han har rätt. När jag är tillbaka i Umeå vet jag att jag kommer att sakna Hemavan; fjällen, tystnaden, lugnet.