En gång sade du att vårt band är starkt, oförstörbart, som kevlar.

Vi promenerar runt i en förort till Stockholm, vars namn jag (fyra år senare) har glömt bort. Vi hittar klippor, som vi klättrar upp på. Sedan äter vi Stjärnor direkt ur påsen i solskenet. Jag tar upp min mobil, spelar en av mina kentlistor på shuffle och så tävlar vi om vem som snabbast kan komma på namnet på låten som spelas. En poäng för varje låt man gissar rätt på och jag vinner med en poäng. Tror jag. Eller kanske vann du.

Jag har med min systemkamera i vanlig ordning, en D90, som jag fotograferar dig med. När jag tittar på bilderna idag slås jag utav hur små vi var. Och hur jobbig du måste ha tyckt att jag var, som alltid insisterade på att fotografera och filma dig.

Du och jag har vuxit upp tillsammans, inte nödvändigtvis sida vid sida men aldrig särskilt långt ifrån varandra. Vår gemensamma kärlek till Kent förenade oss och formade tveklöst mina tonår. Våra tåg- och flygresor för Kent är något jag håller närmast hjärtat.

Det finns minnen av dig som jag aldrig glömmer. Hur du drar mig genom publikhavet på Gärdet sommaren 2014, hur vi ensamma dansar in det nya året under det första året på gymnasiet för att ingen annan vill dansa till Kent, hur jag hjälper dig hem till mitt flickrum efter första gången vi var på fest tillsammans, hur vi sitter tysta på tåget från Umeå till Stockholm med hörlurar över öronen och hur du försjunken i tankar tittar ut genom fönstret, hur jag visar dig filmer som slukat mig och som på samma sätt slukar dig.

Inte förrän i år har jag fått känna på det tomrum som uppstår när du inte är nära. När du varken är på replängds avstånd eller i ögonvrån. Du vet. När du är i södra Europa och jag i norra Sverige. Att du är viktig har jag vetat sedan första gången vi träffades, men att jag stundtals skulle vara så fullständigt ensam utan dig hade jag aldrig kunnat tro.

En gång sade du att vårt band är starkt, oförstörbart, som kevlar.