30 maj


De sista dagarna i Hemavan går jag på helspänn, kan knappt vänta på att få åka hem. Mina föräldrar anländer på fredag kväll och jag jobbar lördag, söndag och när jag stämplar ut exakt klockan sjutton på söndagen sätter vi oss alla i den fullpackade bilen och börjar färden mot Umeå. I bilen är jag nästintill euforisk men samtidigt sentimental, ledsen. Min tid i Hemavan har varit kantad av så mycket som har gjort mig gott.

Jag somnar strax innan Storuman och vaknar upp i Granö. Utanför bilfönstret har de snöiga, bruna landskapen bytts ut mot gröna. När vi kör förbi Brännland och in mot Umeå spritter det till i bröstet. Jag lämnar ful vårvinter i Hemavan och kommer hem till ett grönt Umeå.

Flickrummet fylls av lådor med kläder, sänglinnen och resväskor som jag dagen därpå packar upp. Jag bestämmer mig för att rensa ut min garderob i samma veva och fyller fyra stora kassar av kläder som inte längre behöver bo hos mig.

Kanske är jag melodramatisk i vanlig ordning men det finns något läkande i detta. Att lämna, flytta, rensa och börja om.