Jag har flyttat


När jag är på väg hem från Ica Maxi i min mammas bil, som jag lånat för dagen, slår det mig plötsligt att det var längesedan jag var ensam. Och att jag är rädd för att åka hem till lägenheten jag tidigare under dagen flyttat in i. Att bo i Hemavan innebar i mitt fall att konstant umgås med andra. När jag inte jobbade eller var hemma och lagade matlådor var jag alltid hos Lovisa, David och William eller hemma hos mig med någon av dem hos mig. Eller hemma hos mig med min rumskompis. Jag var aldrig ensam.

Och när jag kom hem till Umeå lät jag mig genast falla in i mina nära och käras armar. De senaste två veckorna har varit intensiva och i ärlighetens namn har jag knappt satt foten innanför huset, vilket min mamma strängt påminner mig om när jag ska åka iväg med det sista flyttlasset. "Du har ju knappt varit hemma".

Därför är den första kvällen i lägenheten underlig. Jag hänger upp min hyresvärds svarta överkast över balkongdörren i rädsla för att någon skulle kika in och jag tänder fler lampor än nödvändigt. På TV:n startar jag Netflix; How I met your mother, och skruvar upp volymen. Jag öppnar upp min dator, läser bloggar utan att läsa på riktigt. Får ingen ro i kroppen.

Det här är den andra lägenheten i mitt liv som jag bebor möblerad. Det kanske är något i det. Otryggheten i att inte kunna bygga bo på riktigt; att inte kunna hänga upp det jag vill på väggarna, att konstant vara rädd om möblerna, att känna sig som en gäst i sitt hem fastän man inte borde. Eller så är jag bara nojig. Så där som man kan bli på nya platser. Förhoppningsvis infinner sig lugnet snart.