Du och jag har aldrig varit vänner

Jag refererar till saker du sade jag sade vi sade i vintras men du förstår inte. Jag skriver meddelanden till dig som du läser men inte svarar på. Och det du väl svarar på måste jag grunda noga, för ditt sätt att skriva på till mig har förändrats eller så har jag glömt hur jag ska tolka dig. Hur du bygger meningar. Vilka stämningar du skapar. Vilka stämningar du inte skapar.

Du skriver till mig en dag och frågar om vi kan ses och jag svarar snabbt att det kan vi. Det är på tiden. Sedan tvingar jag mig själv att andas djupt för plötsligt är det som om min kropp har glömt bort hur man gör. En vecka tills vi ska ses och hur ska jag kunna göra någonting annat än räkna minuterna?

Timmarna innan du ska hälsa på mig är jag nervös. Mina händer skakar inte men mitt huvud är i uppror. Hur ska vi bete oss mot varandra? Hur ska jag bete mig mot dig? Våra konversationer de senaste veckorna har varit artiga, hövliga, samlade. Det är stelt men hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Du och jag har aldrig varit vänner. Vi vet inte hur man gör.

För fyra månader sedan kysstes vi hejdå i ett kyligt Hemavan. Och sedan dess har du besökt fler platser, träffat fler människor och upplevt fler nya saker än vad jag kan föreställa mig. Och jag var kvar. Kvar i snön, med lite färre jobbtimmar i mitt schema än vad jag egentligen ville ha, med mina säsongsvänner ständigt omkring mig, med tomrummet du lämnade efter dig. Ett tomrum som kom att både växa och krympa.

Sedan sitter du plötsligt där. I min soffa i min lägenhet. Du känns inte verklig så gång på gång tvingar jag mig själv att försöka känna din välbekanta lukt. Och två timmar av mer eller mindre konstant dialog senare lämnar du, men först håller vi om varandra länge och längs mina kinder rinner tårar. Så oerhört kraftfullt att kunna se dig, röra dig. Dörren stänger du långsamt bakom dig och med dig när du går tar du den där gnolande oron som rört sig i mitt bröst sedan du lämnade.

Och sedan kan jag andas igen.