En menslördag

Natten mot lördag ligger jag i sängen och tittar på Skins. De dåliga tonårsåren kommer genast krypande men jag forsätter titta. Kan inte sluta. Jag älskade den serien som tretton, fjorton, sjutton och nu tjugo. Och för första gången ser jag säsong fem och sex, efter påtryckningar från Saga. "Det är en så snygg tjej med i den generationen". Jag kan inte sova så jag ser hela säsong fem innan jag vid tre äntligen nickar till och somnar in.

Jag vaknar halv tio och ligger kvar i sängen ända till elva. Först då börjar jag plocka fram frukost. Dagens viktigaste måltid, om man frågar mig. Jag äter torra Lingongrova med smör, skinka, gurka och paprika. Dricker smoothie och skär upp en fjärdedels vattenmelon. Sedan balanserar jag försiktigt ut genom lägenheten, med maten i händerna, för att ta hissen ned och fem stora steg ut på gården. Huset jag bor i är nytt och gården utanför det stora lägenhetskomplexet fylls av människor om veckorna, som planterar och lägger plattor och som tidigare i veckan ställde ut bänkar och bord. Så jag slår mig ned. Solen skiner men det blåser kallt så jag hinner knappt sätta mig innan jag ruskar på huvudet och bär in och upp allting igen. Slår mig ned vid matbordet, startar datorn, lyssnar på det senaste avsnittet av Sköterskepodden och läser bloggar.

Trots att jag inte börjar förrän kvart över två blir det stressigt. Som alltid med mig. Jag yrar omkring i lägenheten kvart i två; letar snus, nycklar, mobiltelefon och hörlurar, innan jag cyklar hem till mina föräldrar för att låna min mammas bil. Svetten rinner längs ryggen, ner i svanken och när jag sätter mig i bilen är den kokhet efter att ha stått i solen. Men jag drar ned rutan och kör jag så fort jag får och kan till jobbet. Stämplar in på minuten.

Timmarna på jobbet är långa men jag är sysselsatt från sekunden jag stämplar in. När jag kan ta rast sätter jag mig ute i solen och låter värmen smeka ansiktet. Men höften gör ont och ryggen är trött så jag lägger mig i en av de två soffor som finns i vårt personalrum. Det är bara jag där. Jag scrollar sociala medier och skickar snaps till Jonathan. Jacob från Hemavan skriver på Facebook så vi chattar ett tag. Han frågar om jag har det bra och jag svarar att det är bra men det är inte ett helhjärtat svar, för det är något som skaver idag. Men efter rasten rätar jag på ryggen, stämplar in och går med snabba steg tillbaka till min avdelnings lager. Pallar ska sorteras, varor packas upp och fyllas på och rätt som det är sitter jag i kassan tills stängning och sedan kör jag hem. Hem till mamma och pappa.

Mina föräldrar åker till Kroatien imorgon. Och jag till Örebro på torsdag. Och när jag kommer hem har de åkt till Hemavan. Så jag stannar och vi pratar. När det är dags för mig att åka hem knyter det sig i magen. Jag flyttade ut i januari och träffade dem knappt förrän jag flyttade tillbaka till Umeå från Hemavan i slutet av maj. Sedan bodde jag hemma i fyra veckor, tills jag fick min sommarlägenhet. Jag är van vid att vara ifrån dem. Men ändå gör det ont nu. Jag är rädd att deras flygplan ska störta. Att deras kroppar ska slitas sönder i tusen bitar. Att de ska dö. "Men Linnea nu måste du sluta" säger pappa och mamma instämmer, när jag ligger på deras säng och mardrömsscenario efter mardrömsscenario lämnar mina läppar. Sedan pratar vi om vad som skulle hända ifall de dog. Med mig och Emma. Vem som skulle hjälpa oss. Vad vi skulle göra med huset. Hur vi skulle klara oss. Och hela tiden gör det hemskt ont i mig.

Jag älskar de båda två så ofantligt mycket. Och jag är evigt tacksam för allt de lär mig, ger mig och för att de alltid är lugnet i stormen. För att de alltid finns där. Och stöttar och hjälper så gott de förmår. Det kan inte alltid ha varit lätt att ha haft mig som dotter. Jag slutar aldrig förvånas över hur de orkade sig igenom mina tonår. Älskade mamma och pappa. Som alltid backar mig, ställer upp och bara finns. Utan dem hade jag blivit tokig.

-

På tal om att vara tokig. Jag fick mens häromdagen och har sedan dess tänkt på döden mer än vad som troligen är hälsosamt. Så ja. Nu när jag har uppmärksammat det kanske det är dags att sluta tänka på att alla omkring ska dö helt enkelt. Slut på lördagsrant.