13 juli


09:30
Jag ser ett ungt par kyssas adjö utanför säkerhetskontrollen medan jag tar upp min dator ur ryggsäcken och skickar den på rullbandet genom  säkerhetskontrollens röntgenmaskin. De båda två ser ledsna ut när hon till slut sliter sig för att gå genom säkerhetskontrollen och jag känner med dem samtidigt som det bubblar i mig, för det som de två skiljs ifrån är det som jag nu är på väg mot. 


10:08
De senaste två dygnen har jag sovit åtta timmar. Ögonen är rödsprängda, ögonlocken tunga och dånet från flygplanets motorer i kombination med min sömnbrist tycks försätta mig i någon slags trans. Jag har laddat ned desenaste avsnitten av mina favoritpoddar men inte ens Chris Ryans Tangentially Speking orkar jag just nu. Istället lyssnar jag på DAMN, som kanske är årets hittills bästa album.

10:27
Jag tänker på Hemavan när jag genom flygplansfönstret ser hur vi flyger ovanför molnen, som påminner mig om snö och om hur det ser ut på toppen av Kungsliften. Jag tänker på David, Lovisa och William och hur jag nästintill varje dag saknar dem och den tillvaro av konstant umgänge som vi byggde upp tillsammans.

12:09
Mellansverige är fint och jag åker längs vägarna i en buss som jag steg på vid Arlanda. Utanför fönstren ser jag hästgård efter hästgård, den ena större än den andra och det spritter till i hästhjärtat. Även de mest pittoreska små hus avlöser varandra längs småvägarnas kanter. Jag försöker minnas när senast jag åkte i den här delen av Sverige men allt jag minns är de ändlösa bilsemestrarna med familjen om somrarna för att åka på mina eller min systers adoptionsträffar. Vi var de enda som bodde norr om Stockholm så varje sommar åkte vi nedåt längs kusten för att sedan köra till Stockholm, Österlen, Arvika, Mullsjö eller Jönköping eller var nu den årliga träffen skulle hålla hus. Jag minns särskilt en sommar, fälten var gula och jag hade fått min första mp3. En svart liten sak i sportig modell som fick energi från ett AA-batteri och som man kunde hänga runt halsen eller i hällorna på byxorna om man ville. Jag kunde ingenting om datorer då men min kusin Petter laddade ned musiken jag bad om och överförde sedan filerna till mp3:n eftersom jag inte kunde göra det själv och ibland brukade han passa på att lägga in sådant han själv tyckte om också. Så plötsligt en dag fanns Vapen & Ammunition och B-sidor på mp3:n och det är jag evigt tacksam för.

Så när jag sitter på bussen, någonstans mellan Stockholm och Örebro, är det självklart B-sidor och Vapen & ammunition jag lyssnar på. Chans, Livrädd med stil, Spökstad, Sundance kid, Kärleken väntar och Socker. Och plötsligt är jag tolv år gammal igen och sitter i pappas gamla tjänstebils baksäte på väg söderut.

14:02
Det är tjugoåtta minuter kvar tills jag är framme enligt bussarnas turschema. Jag gör allt för att hålla mig vaken; tuggar tuggummi, har snus, lyssnar på bortglömd klubbmusik från 2010-talet och pillar på mina bedrövliga nagelband. Snart snart snart framme.