28 juli

Senast vi sågs låg vi och pratade i min säng, omedvetna om tid, rum och framförallt allt obrydda om alla platser i världen som inte var våran. Dina läppar längs min hud och min ångest i din nacke. Därför är jag lätt nervös när jag ser dig komma mot mig, men på lätta steg springer jag mot dig och ger dig en lång kram. Mina händer stryker över din rygg.

Först vet vi inte riktigt hur vi ska bete oss. Eller åtminstone vet inte jag det. Jag fumlar med orden, vet inte vad jag ska berätta / utelämna men efter ett tag flyter det på. Inte på samma sätt som förut men med lätthet i alla fall. Jag låter mina berättelser komma utan att filtrera dem först.

Du visar mig runt, pekar ut speciella platser, berättar anekdoter om din arbetsgivare och dina kollegor. Jag anar en rastlöshet inom dig, som jag inte vet om du själv ens är medveten om, men jag ser den för den lyser genom dig som det starkaste av solljus en varm julidag. Den finns i varenda rörelse, stavelse, ögonkast.

Med dig känner jag alltid avund eftersom du är så mycket som jag vill vara. Fri. Öppensinnad. Rolig. Rörlig. Modig. Du kastar dig mellan platser, anställningar, famnar och andra, rätt dekadenta, saker som kanske bör lämnas osagda. I vilket fall känner jag avund när vi promenerar sida vid sida och du berättar om nästa steg i ditt liv. Jag önskar jag var som du.