Jag tänker på fjällen


Det är augusti och sommaren går mot sitt slut. Jag planerar en resa till Hemavan när mitt sommarschema är över och jag kikar på bilder från förra året, i oktober, när jag åkte dit tillsammans med Henke. Träden var bruna, temperaturerna rätt kyliga och fjällbäckarna kalla. Jag längtar så mycket efter att få andas frisk fjälluft igen och att få promenera upp till den stora stenen på fjället bakom vår stuga. En av mina favoritplatser. Jag vill sitta däruppe, med vinden i håret, och titta ut över Tängvattnet och de norska fjälltopparna. Jag vill elda i vår stugas kamin och äta varma mackor och Bullens pilsnerkorv.

Jag har saknat Hemavan sedan jag flyttade därifrån. Det lugna tempot, den långa cykelvägen som går genom byn och så fjällen; de vidsträckta, flacka fjällen som omger byn och, som oavsett vart du står, konstant befinner sig i ditt synfält.

Men självklart är det vinter i Hemavan som ligger mig närmast hjärtat. Kyliga dagar i januari då till och med snoret i näsan fryser, soliga dagar i april när skidbackarna förvandlas till smörja. Åh. Det finns inget bättre.

Räknar ner dagarna. Snart är jag där.