7 augusti


Om fyra nätter är Jonathan tillbaka i Umeå. Som jag längtar. Och om tio nätter är mitt sommarvikariat över och någon av dagarna därefter åker vi till Hemavan tillsammans.

Jag brukar inte säga och jag tycker inte om att säga att jag är tacksam. Men om det är något jag är tacksam för så är jag tacksam för de lediga dagarna jag fick tillsammans med Jonathan i Asker.

Att vi fick ligga i sängen långt inpå förmiddagarna, titta på film efter film och serie efter serie om nätterna. Sakta men säkert bocka av vår lista över filmer vi har bestämt att vi ska se tillsammans. Åka bil längs med de gröna fälten med öppna bilrutor och håret fladdrande i vinddraget. Nakenbaka i en insjö tillsammans på kvällen och därefter åka hem med endast badlakan kring kroppen. Och framförallt att han bjöd in mig till byn han har vuxit upp i, och sitt familjehem.

Och nätterna. Med honom slingrandes kring mig och hans lemmar fastkilade i mina. Han, ofta sovandes, och trevandes efter mig i sömnen. Jag, ofta vaken med Netflix, strykandes över hans överarmar.

Och solen. Som den sken och värmde oss om dagarna; tillät oss att bada, äta frukost ute i trädgården och svettas tills våra ryggar klistrades mot bilsätena på våra små utflykter.

Och Örebro. Vilken fin stad! Kullerstensgatorna, uteserveringarna, parkerna. Att få gå på gatorna och kika på installationerna under den allmänna konstutställningen Open Art. Eller att gå på den tillfälliga, turnerande utställningen Titanic: the exhibition, tillsammans med hans familj. Eller att åka upp i vattentornet Svampen tillsammans med honom och lyssna till honom berätta om de olika stadsdelarna och byggnaderna.

Och hela tiden allt detta med vetskapen om att inga särskilda åtaganden väntade oss nästa dag eller dagen efter den. Varken jobb, skola eller särskilda ärenden. Tiden tycktes oändlig.

Jag kunde med andra ord inte ha haft finare sommardagar än de tillsammans med honom, där i mitten av juli. Och jag längtar så mycket tills han är hemma igen.