Om den senaste veckan

På jobbet packar jag upp kartong efter kartong och medan dagarna går fylls mina händer av små små sår och rivmärken. Benen är klädda av blåmärken och jag är öm i både höfter och hälar när jag kommer hem. Jag sliter upp nagelbanden då och då men som van nagelbitare gör det mig inget. Jag sitter i kassan, möter trevliga och mindre trevliga kunder och ibland fastnar blicken långt i fjärran medan jag tänker på resor jag skulle vilja göra.

Hemma lagar jag knappt någon mat. Lever på fil och färdig frysmat. Aptiten finns inte där och motivationen att laga mat är obefintlig. Jag sover alldeles för lite för mitt eget bästa men jag känner mig så sällan tillräckligt trött och avslappnad för att kunna sova.

En dag träffar jag Philippe och vi konstaterar båda två att det var ett år sedan sist vi sågs. Det är fint att få träffa honom igen. Sitta och ta igen det senaste året och lyssna till hans berättelser om de universitetsstudier han har tagit sin an och om dagarna på årets upplaga av Emmaboda. När jag cyklar hem känner jag mig gladare och mer upplyft än på länge.

Oroar mig för framtiden gör jag också. Nästan konstant. Men gång på gång försöker mina vänner och föräldrar intala mig om att det kommer bli bättre. Och förhoppningsvis blir det det.