21 augusti


En dag ser jag ett träd med gulnande löv och jag påpekar för Jonathan, som kommit tillbaka till Umeå från Asker, att nu är hösten här men han nekar bestämt och säger att det är sensommar. Dagen därpå är det tretton grader i luften, blåsigt och mörkt på himlen och återigen säger jag att nu är det höst men han envisas med att hävda att det är sensommar.

Umeå fick ingen vår i år. Och knappt någon sommar. Åtminstone inte för mig och alla andra som mestadels har jobbat. De där fina, ljusa sommarkvällarna infann sig aldrig för min del. Jag hann aldrig uppleva något sommarlugn. Möjligen i Asker, tillsammans med Jonathan, men i sommar har Umeå endast känts ensamt och sorgligt. Kanske för att antalet vänner jag umgås med just nu är rätt så litet. Kanske för att jag sällan har ork att göra någonting annat än att jobba och möjligen träna. Och annars har jag umgåtts med min dator. Jag har jag sett Downton Abbey (igen), Stranger Things, och minst ett tjugotal filmer. Jag blir nästintill manisk med serier, som så många andra tänker jag. På några dagar kan jag med lätthet plöja fem säsonger av något som fångar mitt intresse tillräckligt.

I fåtöljen hos min gamla psykolog, som jag har bestämt mig för att träffa några gånger nu under hösten, frågar hon mig om jag någonsin är glad; om jag känner genuin glädje och lycka? samtidigt som hon lägger hennes linneklädda ben i kors. Jag går därifrån med värk i magen.