Nollor

Det är augusti och universitetsstart i Umeå. Nollning. Och jag sicksackar på cykelvägarna mellan fulla faddrar, generaler och nollor när jag i ren bitterhet sätter mig på cykeln och trampar runt i augustimörkret en sen kväll. Trots att nollningen endast är inne på sin första dag är jag redan trött på ståhejet. Avundsjuk. Jag avundas de nervösa, glada, vingliga nollorna i sina färgglada tröjor och huvudband. Jag vill också ha ett nytt sammanhang, nya vänner, nya perspektiv och kunskap. Som jag önskar att jag kunde släppa mina bildningskomplex. Återgå till den sinnesstämning och inställning jag hade i Hemavan. Vänta. Stressa inte. Det är aldrig för sent att plugga. Res. Läs böcker. Interagera med främlingar. Ta det lugnt.

Bitterheten kokar inuti mig, dunkar innanför tinningen. Jag söker jobb efter jobb, spanar på Platsbanken och Jobb i Umeå på Facebook flera gånger dagligen. Undrar när och vart och om jag någonsin kommer att få ett jobb. Jag har fem extrapass på mitt sommarjobb framför mig nu som jag endast tagit på mig för pengarnas skull. För i ärlighetens namn vill jag helst inte jobba där igen. Men pengar behöver jag.

Och samtidigt. Den där eviga meningslösheten i kroppen som gör mig tokig. Jag vaknar ofta likgiltig, somnar likgiltig. Vandrar runt på stan och ifrågasätter varenda rörelse. Men det finns hopp. Små ljusglimtar i vardagen. Som när jag och Saga sitter mittemot varandra på Biblioteket, som vi gjort så många gånger tidigare, och gör vårt bästa för att trösta och uppmuntra varandra. Eller när jag ligger i Alices säng och pratar om att ha hemmafest snart. Och vi skrattar åt hur få vänner vi båda två tycks ha nu, när alla andra är så upptagna och bortresta och avlägsna. Eller som när Jonathan och jag dansar i vardagsrummet och han lyfter upp mig och snurrar runt i cirklar med mina ben kring hans höfter.