4 oktober


Oktober nu. Igen. Och jag lyssnar på Säkert! eller The National eller Kendrick Lamar när jag rör mig mellan mitt barndomshem, Jonathans lägenhet och olika återseenden med vänner. Förra veckan träffade jag Josefine och igår Lejla. Båda två så lojala, omtänksamma och genuint snälla vänner men ingen av dem hade jag träffat på ett år. Hjälp. Tiden rinner mig mellan fingrarna jämt och ständigt.

Appropå tid; mina vardagar består sedan tre veckor tillbaka mestadels av jobb, och hittills trivs jag väldigt bra med mina nya kollegor och arbetsuppgifter. Det har varit svårt men roligt och jag lär mig sakta men säkert alla främmande system och nya arbetsplatsrutiner. Att gå från att jobba när-det-finns-jobb till att jobba heltid har minst sagt varit en omställning. Jag har under de här veckorna varit helt slut när jag har jobbat färdigt för dagen. Men jag tror och hoppas att det kommer att bli bättre med tiden; att detta bara är en övergångsfas.

Om kvällarna ligger jag och Jonathan (läs: jag) utslagna i soffan och tittar på serier och sedan går vi och lägger oss och om mornarna pussar jag honom hejdå innan jag tidigt åker iväg mot jobbet. Det är svårt för mig att föreställa mig en vardag utan honom, han har kommit att utgöra en så pass central roll i mitt liv nu. Det är nästan lite märkligt med tanke på att vi för fyra månader bodde över trettio mil ifrån varandra och blygsamt pratade i telefon om kvällarna; planerandes för när vi nästa gång skulle kunna träffas.