Farmor

När jag och pappa stiger in i farmors rum är det tyst och stilla. De har bäddat ned henne, klätt henne i mönstrad kjol och en mjukt rosa t-shirt och placerat en ros i hennes händer. Jag lägger märke till att hennes hand, som de senaste åren har varit knuten i en och samma position, har rätats ut. Fingrarna slingrar sig inte om varandra längre.

Jag stryker henne över den vänstra handleden och över det tunna, raka håret. Håret, som hon så länge jag kan minnas har haft permanentat, men som de senaste åren har fått vara rakt eftersom hon bara har kunnat ligga ned. Handlederna är lika tunna som ett litet barns. Och hon är så liten att jag skulle kunna lyfta upp henne och hålla henne i min famn. Livet har lämnat hennes kropp kall, stel och hård. Men i hennes ansikte finns en mjukhet som tröstar. Bekymmersrynkan mellan ögonen är borta och likaså spänningarna i läpparna. Ett uttryck som jag kommer att vilja minnas har lagt sig över hennes ansikte.

Jag tänker att ifall hennes tro, hennes religiösa övertygelse, är sann befinner hon sig på en plats där hon kan vara tillsammans med min farfar och alla andra som har berikat hennes liv. Och att hon mötte döden, efter år av smärta och månader av glömska och förvirring, med en tro på ett liv efter detta, gör mig lugn.

Jag grämer mig över att jag inte besökt henne mer. Att jag, som barn, inte följde med pappa när hon var så pass pigg att hon kunde bo ensam. Att jag, som tonåring och ung vuxen, inte har gjort tid över för att kunna träffa henne oftare. Men jag slår undan de tankarna. Jag vill tro att vi var nära ändå.

Farmor var alltid nyfiken på vad som hände i mitt liv. Hur det gick i skolan, vart jag arbetade, om jag hade det bra. Jag undrar om någon någonsin kommer att vara lika stolt över mig som min farmor var. Oavsett vad jag gjorde eller vilka livsavgörande beslut jag fattade, var farmor alltid stoltast.

Kära farmor. Nu önskar jag att du slipper ha ont. Att dina leder är mjuka och tankarna klara. Och ifall det är som du tror, så kommer vi att träffas igen. Och det hoppas jag.