22 november - fjälllängtan


Det är svårt att inte sakna Hemavan nu när snön har lagt sig som ett tunt, vitt täcke över Umeå, tänker jag när jag går till jobbet klockan tio över fem på onsdagsmorgonen. De säger att det ska regna i helgen så jag sänker blicken där jag går, fokuserar på det vita. Spänner benen, armarna, hela kroppen för att inte halka. När jag närmar mig jobbet övergår det vita till grå, blöt asfalt. Inombords suckar jag.

Umeå är på många sätt mitt hjärtas stad men frågan är om jag inte trivdes bättre i Hemavan förra vintern. De frekventa snöfallen, tystnaden och de vita fjälltopparna. Vänligheten i byn. Tempot. Om Hemavan är pudersnö att falla mjukt i är Umeå slask, förrädisk halka och mörker.

Att inte återvända till Hemavan denna vinter var ett beslut jag i stunden kände mig nöjd över. Men nu, när jag påminns om hur fula vintrarna i Umeå numera är, skaver det lite inombords. Det hade varit fint att få bo i Hemavan ännu en vinter; åka på min mammas gamla längdskidor genom skogen, spana på fjälltopparna från Kungsliften och klä på sig fyra lager kläder för att gå till jobbet när det är minus tjugofem grader i luften.

Jag tröstar mig med det lilla; tryggheten i att ha ett eget hem i Umeå, att inte leva det stundtals stressiga säsongslivet, att ha nära och kära en resa med lokalbussarna bort och att ha en trygg anställning för en tid framöver.

Och fjällen finns ju kvar.