Psalm noll noll


So good at being in trouble
var min mest spelade låt vintern tvåtusensjutton och ja, vad mer kan en säga? Jag ser tillbaka på fjolårets vinter. På mina ord och handlingar, som fängslade mig i snaror och som berövade mig både hjärta och själ, trots att jag godtroget såg på dem som befriande. Jag förlorade mig själv förra vintern, hittade tillbaka till slut men det tog tid. Det är först nu jag kan (försöker) distansera mig till de där intensiva månaderna; backa ett steg och se vilken stor skada jag orsakade mig själv och andra omkring mig. Men trots det sköljer saknaden över mig likt svallvågor. Alldeles för ofta saknar jag, utan att egentligen veta vad det är jag saknar. Eller förlåt, nu ljuger jag. Jag vet vad det är jag saknar. Men jag vågar inte säga det högt. Jag vågar inte skriva om det.

På tal om lögner så tänker jag på bedrägerier. Bedrägerier som träffar en likt upprepade knytnävslag i solar plexus. Och på hur livet bedrar oss alla emellanåt; förstör drömmar, planer, slår oss i spillror ibland. Hur man ena stunden balanserar på gränsen för att i nästa falla handlöst. Jag tänker på hjärtan som efter år av kamp ger upp. På band som inte längre går att knyta. På evig besvikelse. På sorg. På kroppar berövade på ork och på mammor jag inte förmår mig själv att trösta.

Men mest tänker jag på hur jag en dag kan skriva om jackor jag vill ha eller smink jag tänker köpa. Och hur jag ett samtal senare inte kan skriva om någonting annat förutom smärta. Och på hur livet bedrar mig, precis som alla andra.