Ytterligare en hälsning


I augusti 2015 skriver jag:

Vi bestämmer oss för att säga adjö till det som har varit vi i över ett år och plötsligt släpper den där intensiva ångestkänslan. Plötsligt kan jag andas. Men känslorna som följer det här uppbrottet gör ont. Jag känner mig ensam; konstig; annorlunda; rädd. Jag vill inte vara ensam med mig själv.

Och det är väl också därför jag sover bland dyra lakan i en säng som är alldeles för stor för en men precis lagom för två. Främmande händer stryker längs sidan av kroppen och de är försiktiga, varsamma. Det betyder allt men ingenting på samma gång och det är okej.

Det är nog också därför jag blir ståendes mitt i en videoinstallation på Bildmuseet. Fastfrusen. Jag är ensam i utställningshallen, andas in den svala luften djupt i lungorna. Jag känner mig stark och stadig. Orubblig. Går sedan därifrån på snabba ben och cyklar hem.

Mitt liv handlar just nu om att fånga de där ögonblicken av totalt lugn. Jag lever med andra ord mitt upp i en ständigt pågående jakt. När jag cyklar hem från jobbet på kvällen och dimman har lagt sig över Mariehemsängarna skingrar sig tankarna sådär befriande. Och det är då jag känner att jag lever.

Mina vänner tröstar mig. En efter en ger de mig uppmuntrande ord, kramar och textmeddelanden. Jag och Johanna tittar på Six feet under en dag och jag får luta mig tyst mot hennes axel. Jag har varit en usel väl på sista tiden men jag känner att det nu är dags att ta sig i kragen och ge tillbaka. Det är hög tid för mig att återgälda dem för allt de har gjort för mig under det senaste halvåret, när mina tankar har varit på annat håll.

Solen skiner och jag är klädd i tajta, korta shorts och ett vitt linne som jag slarvigt har stoppat in i shortsmynningen. Jag skakar hand med personen som ska tatuera mitt ben och en timme sitter den där. En liten kub på ankeln. Det var ett impulsivt beslut. Ibland blir det väl så.

Flyttfåglarna tycks ha gett sig iväg redan, trots att vi knappt är halvvägs genom augusti. På jobbet pratas det om att höstmörkret intagit stan och jag ryser. Visst är det bitterljuvt så här i slutet av sommaren?