Jag hatar att stressa


Idag är jag ledig.

Jag har storstädat, lagat mat, svarat på mail, kollat Instagram x antal gånger, omplacerat några blommor och tvättat underkläder. Solen lyser och jag borde gå utanför dörren men jag vet inte om jag orkar. Jag är helt slutkörd. Självklart trivs jag lika mycket som någon annan med att vara ledig men jag blir rastlös när jag inte har någon att umgås med eller något att göra (läs: laga mat, gå på stan, städa, handla, kasta sopor). Och orkeslös efter att ha gjort allt detta som jag känner att jag måste göra. Jag vet att jag borde öva på att inte göra någonting. Att promenera utan andan i halsen, att cykla utan att stressa, att äta och verkligen känna hur maten smakar, att ligga hemma i soffan och lyssna på en podcast utan att göra någonting annat samtidigt. Kanske till och med låta bli att storstäda när jag är ledig. För har man blivit utmattad en gång i sitt liv finns alltid risken kvar för att bli det igen, tänker jag. Och med två utmattningsdepressioner i bagaget är jag väldigt inte-sugen på att hamna där igen. Men vad finns kvar av mig ifall man plockar bort mina ambitioner, strukturer, prestationer, kontrollbehov och min strävan efter att vara duktig? Hur skulle jag stå ut med den oordning som skulle uppstå i min lägenhet ifall jag inte städade och plockade undan så ofta som jag gör?

En del av mina vänner gillar att ta pauser mellan det de måste göra. Handla vila laga mat vila se en film vila städa. Jag handlar, lagar mat, städar och kör fullständigt slut på mig själv innan jag kan vila. För jag vill vara effektiv, duktig, snabb. Mitt liv känns som en evig kamp mot tiden. En tävling. Men inför vem egentligen? Mig själv? Vem bryr sig?

Nej, nu får det vara nog. Jag hatar ju egentligen att stressa. Nu tänker jag sätta mig på balkongen i solen. Försöka njuta av att inte göra någonting. En KBT-terapeut hade säkert varit stolt över mig.