11 maj

Umeå välsignas med sol två dagar i rad och jag och Jonathan packar vin, vindruvor, vatten och picknickfilt och lägger oss på gröngul gräsmatta intill älven. Det blåser och vi lyssnar på ett avsnitt av Kropp & själ i P1 och vi pratar om barn medan par som håller händer, cyklister och personer i färgglada träningstights passerar ett tiotal meter bort på cykelvägen. En del av dem bär shorts och varje år blir jag lika häpen över dem som trotsar vårvädret; kalla vindar och oförutsägbara moln, genom att bära just shorts. Ett plagg jag aldrig skulle välja själv. Inte än. Det är ju knappt försommar.

Vi pratar om att det redan är andra veckan i maj och jag tänker på att jag för ett år sedan bodde i Hemavan. Jag var rätt ensam efter att säsongsvännerna hade lämnat och även om fjällens plötsliga tysthet efter den intensiva vintersäsongen var läkande längtade jag efter mina vänner. Och efter att lära känna killen jag hade träffat ett par gånger hemma i Umeå. Killen, vars andedräkt numera drabbar mig på morgonen och som jag älskar gränslöst varje dag.

Det är varmt på balkongen en kväll och vi har inte ätit tacos på länge så vi tillagar köttfärs, skär upp grönsaker och jag gör guacamole på omogna avokados. Sedan bär vi ut maten på balkongen och när jag som vanligt vill resa mig upp sekunden efter att jag har svalt sista tuggan (för att plocka undan, diska och fixa i köket) säger han åt mig att sätta mig ned. Att vila. Så jag lägger mig ned, placerar huvudet i hans knä och efter en stund känner jag hur han stryker mig över håret.