Ett självpoträtt / Iakttagelser en kväll i maj


Vi sitter på Gröna Älgen med varsin öl framför oss på bordet. Det är första gången det har funnits sittplatser lediga när jag har kikat in. Jag tycker inte ens om öl men det skadar ingen att jag sippar i mig min långsamt, långsamt. Omkring oss; stora, långa, berusade män vars ögon går i kors och hade jag varit en katt hade jag skjutit rygg för berusade män är något av det mest obehagliga jag vet. Den där barndomsskräcken lämnade aldrig min kropp. Fortfarande löper rysningar längs min ryggrad när äldre, berusade män skrockar och skålar i min närhet. En av dem stöter till min stol och en annan kastar Yatzy-tärningar med sin vän vid bordet bredvid vårt.

När sista skvätten öl är uppdrucken reser vi oss. Vi bestämmer oss för att promenera vidare. Utanför, på verandan, sitter ett par tjejer och röker. Bredvid dem; en mörkhårig kille jag känner igen och som känner igen mig. Ingen av oss hälsar. Han är vacker och påminner mig om gymnasiets första månader. En svunnen tid. Jag kastar en sista blick över axeln innan vi vandrar vidare. Jag kan ha inbillat mig men jag vill påstå att han tittar efter mig när jag går.

Utanför klubbarna och barerna står människor med cigaretter i händerna och på uteserveringarna sitter studenter med filtar över benen och jag säger till de andra att "Nu har Umeå vaknat till liv". Det är den första varma kvällen detta år och förhoppningsvis den första av många. Och om en månad får jag äntligen semester.

Men mest längtar jag efter doften av syrén.