Skrivit


I. Brännbollsyran

Det är lätt att avfärda Brännbollsyran som ett kommersiellt hittepå. Att bojkotta festivalen på grund av det höjda priset. Att se ned på housemusiken och fistpumpande stekare. Att hånskratta åt barbröstade snubbar med bengaler och megafoner. Att tycka synd om tonåringarna som gråter vid bajamajorna. Men det är omöjligt att ta stämningen från Umeå en helg som denna. Två dagars festande tar ut sin rätt på kroppen men i själen är jag fortfarande upprymd, glad.


II. Morgon / Längtan

Utanför Jonathans öppna sovrumsfönster leker barnen på skolan tvärs över vägen. Det känns nästan fridfullt att lyssna på deras gälla röster. Skratt. Skrik. Men när skolpersonalen ringer in från rasten lägger sig plötsligt en behaglig tystnad i Jonathans sovrum. Ljudet från avlägsna bilar, kvittrande fåglar och utropen vid tågstationen når mig plötsligt. Annars drunknar de i sorlet från barnen. Jag hör sirener från en ambulans, på väg till eller från sjukhuset, och tillsammans med Jonathans snarkningar når de mina öron och resten av min kropp som långsamt vaknar till liv. Den här morgonen sover Jonathan hårt och stänger av samtliga av sina alarm i sömnen. Jag ligger bredvid och scrollar på Instagram när jag inser att det är ett år sedan jag kom tillbaka till Umeå från Hemavan. Ett år sedan jag kom hem till Umeå och omfamnade det som senare råkade blev oss. Vi. Jag och Jonathan. Jag älskar oss. Jag älskar att ytterligare en sommar ligger framför oss. Jag längtar. Mest av allt längtar jag efter att få åka ner till Örebro i juli för att bo hos hans familj i några dagar. Örebro är fint. Och det finns så många ställen, utflykter och badplatser som vi kan ägna våra lediga stunder åt när vi är där.



III. Hägg

Överallt blommar häggen och jag cyklar hem längs älven efter att ha ätit middag hos mina föräldrar och jag tänker på Oslo. Operahuset. Klubbarna. Gatorna. I en parallell värld är jag där, omgiven av evig verklighetsflykt och rus. En euforisk dimma. Jag dansar på vardagar och njuter av sommarvärmen. Men i den verkliga världen är jag här, där häggen blommar och en välfylld älv delar staden i två delar och samtidigt svalkar luften längs strandpromenaden. Jag dricker kaffet kallt på jobbet och håller mig själv och min kära vaken om nätterna. Frenetiskt filar jag bort lösnaglarna och när min svarta T-shirt blir vit från dammet kommer en krypande känsla av panik över mig. Att den plötsliga (och självförvållande) förlusten av plast och gelé ovanpå mina sönderbitna små naglar skulle göra mig sömnlös en söndagsnatt låter banalt. Såklart. Men ibland är en uppsättning låtsasnaglar precis vad som behövs. Ett starkt och härdat skydd.


IV. En cykel

Varje gång jag cyklar mellan mitt hem och Jonathans ser jag den: cykeln. Den brunröda, gamla, lite rostiga cykeln, vars pakethållare jag så många gånger har suttit på. Det är Johannas cykel. Den står parkerad utanför hennes barndomshem och varje gång jag ser den ser jag Johanna cyklandes längs Pilgatan framför mig. Jag föreställer mig ofta henne för mig själv. Hur hon mår, vad hon gör och kanske mest vad Chile gör med henne. Någonting som Chile definitivt gör är att härda mig. Jag har aldrig tidigare saknat en vän på detta trygga, kärleksfulla vis. I min längtan efter henne känner jag tillförsikt. Och i hennes skrivna ord och ljudinspelningar finner jag alltid kärlek.