Den andra helgen i juni


Jag och Jonathan tar oss igenom netflixdokumentär efter netflixdokumentär, serie efter serie, film efter film. Vi cyklar till mina föräldrar och på garageuppfarten bredvid det röda huset målar jag över fläckarna på min cykel där lacken har skavts av med ett klarrött lack som jag fick av en kille på Team Sportia. Pappa räcker mig en sprayflaska med avfettning men innan jag hinner greppa den börjar han på egen hand att avfetta cykelkedjan. Fina, hjälpsamma pappa, som alltid uppmanar mig till att klara saker på egen hand men som ändå behandlar mig som en hjälplös femåring emellanåt.

Jonathan och jag handlar mat och när vi går hand i hand genom stormarknaden; irriterade och stressade över pengar (ständigt över pengar) äcklas jag av stormarknaden och allt som den står för. När vi ligger i soffan på kvällen tillsammans med Jonathans rumskamrat kliar min hårbotten och jag tänker på att jag borde cykla till gymmet eller ta en cykeltur längs älven men jag fryser i mina shorts och har ont i huvudet. Ursäkter.

På Pinterest söker jag efter uppmuntrande ord men inga ord kan muntra upp mig. Inombords den ständiga berg- och dalbanan och jag skrattar ena stunden men känner mig fullständigt inkapabel till att göra något över huvud taget i nästa. Jag intalar mig att jag efter att jag har fått semester kommer att känna mig lättare. Jag tror faktiskt det.

Mamma tittar ut i luften när jag beklagar mig och säger någonting om att det inte är konstigt att jag känner mig rastlös och uttråkad här just nu. För det är så det är. Jag längtar bort så himla mycket nu. Det är svårt att göra något annat än just det, när hela världen är inom räckhåll genom ens telefon.