I väntan på sommaren


I den stora lägenheten på Kungsgatan känns det som om tiden har stannat. Jonathan och Erik har avklarat den fjärde terminen på sitt program och snart ska Erik hem till sina föräldrar i Sundsvall över sommaren och Jonathan väntar på att få börja sommarjobba. Lägenheten är full av väntan och värme men tom på rutiner och ordning. En längtar hem, en längtar efter jobb och en längtar efter semester. På diskbänken står ett litet berg av disk och i diskmaskinen är den rena disken torr. En matlåda är fortfarande smutsig. Jag är den enda som är vaken och jag går på tå mellan Jonathans sovrum och köket för att inte väcka någon. Jag äter en rostad macka med smör på och smulorna från den faller ned på bordsskivan, samlas med dem som redan ligger där.

Dagen innan tog min kusin Ella studenten och även fast jag frös och det regnade och min vita jeansjacka blev smutsig på ryggen när jag cyklade till studentmottagningen hemma hos mina föräldrar så var det en väldigt fin dag. Att få se Ella glad och stolt och att få träffa släkten och äta god mat var precis vad jag behövde. Min egen student kändes plötsligt väldigt avlägsen när vi stod utanför min gamla gymnasieskola och väntade på att studenterna skulle springa ut. En livstid har hunnit passera sedan det var jag som sprang ut. I folkhavet utanför skolan träffade jag Joen och vi hann prata om sommarjobb och studenter och traditioner och Joen sade att “Studenten är ju den finaste dagen vi har, trots allt” och hela dagen bar jag den tanken med mig.

Det är absurt vad tiden går fort, konstaterade jag och Alice när vi kvällen innan studentdagen satt i hennes soffa och pratade. “Snart är sommaren slut och allt börjar om igen och plötsligt är det vinter igen” sade Alice och jag hatar att jag måste hålla med henne om det men det är sant. Veckorna rusar fram. Men samtidigt går de sista timmarna på jobbet innan semestern långsammare än någonting annat. Alla håller andan i väntan på semestertider och jag är långt ifrån ensam om att längta. Jag hör min egen röst prata med de andra men jag känner mig avlägsen. Tankarna är någon annanstans.

Jag tänker på Närke, Örebro, Asker och det vackra gamla huset som Jonathan har vuxit upp i. Den stora vedspisen i köket, de höga trösklarna och det låga taket. Golvet som knarrar, vattnet som luktar av någon metall jag inte minns namnet på och katterna som lämnar döda smådjur på stenplattorna utanför ytterdörren. De placerar de små kadavren där med stolthet, förklarade Jonathan för mig ifjol när jag var där för första gången. I juli åker jag dit igen. Denna gång med tåg istället för flyg och redan nu längtar jag efter att få sitta på tåget genom mellansverige och se ut över fälten, blommorna, lövträden och hästgårdarna.