Saga


Det är med stora steg som jag går uppför trappan i det hus som Saga har flyttat in i. Det knarrar i trappan under mina fötter och i ett fönster i trappuppgången har någon ställt växter. Den ena har vita blommor och sköra stjälkar. Vad fint, tänker jag. När jag når översta våningen och knackar på släpper hon in mig direkt och jag är alldeles matt i kroppen så jag tittar mig knappt omkring i den nya lägenheten innan jag styr fötterna mot sängen och slänger min trötta, stela kropp på det randiga påslakanet. Jag är blöt i håret och det luktar schampoo och mina byxor har blivit fuktiga medan jag promenerade. Det duggregnar utanför. Jag kikar upp och runt i den lilla lägenheten och jag ler för mig själv när jag ser henne i alla växter; den vildvuxna monsteran och den krokiga växten med massor av vackra små blad. Jag ser henne i tavlan bakom soffan, i vasen på sänggaveln och när jag senare sitter på toaletten känner jag lukten av henne från alla små flaskor och tvålar och krämer. Det råder ingen tvekan om att det är min bästa vän som bor här. Hon har bara bott i lägenheten i några veckor men lukten av henne är redan självklar.

Jag frågar henne när vi sågs senast eftersom jag inte kan minnas men hon minns inte heller och när jag ligger där, hopkrupen i sängen, hör jag henne säga från den lilla kokvrån att; "Det är det som är så skönt med oss, vi behöver inte ses jämt och ändå är det alltid som det har varit när vi väl gör det" och jag tänker retsamt för mig själv att det ju är exakt vad jag brukar säga till henne men jag säger ingenting om det. Det är ju fint att vi känner, tänker, tycker lika.

Det är med oro i kroppen som jag har kommit dit men den försvinner i takt med att hennes fingrar gräver sig in i min hårbotten. Hon är orolig också och jag låter henne prata medan jag lyssnar. Efteråt kokar hon nudlar och när de är uppätna cyklar vi till stan och där går vi förstrött igenom butik efter butik i jakt på ett plagg hon kan bära på midsommarafton. När vi står inne på Weekday och jag provar solglasögon tänker jag att sommaren är vår årstid. När jag tänker på sommaren tänker jag omedelbart på henne. Hur vi som trettonåringar träffade varandra för första gången. Hennes hår var knallrött och jag hade Converse med färgglada pärlor jag trätt på banden. Hur vi som fjortonåringar sov sida vid sida i hennes mammas gamla lägenhet. Hur vi så många sommardagar sedan dess har haft varandra som sällskap. Suttit i parker, badat, ätit, solat, läst, skrattat och pratat. Vi är som närmast på sommaren. 

Hon är en del av mig. Jag är en del av henne. Och att det någonsin skulle kunna vara på ett annat sätt känns i princip omöjligt efter snart åtta års vänskap.