Klockan är 04:44 och jag skriver:


Sverige går till kvartsfinal och jag och pappa sitter på första rad framför storbildskärmen inne på Allstar och det är den sista plats jag hade förväntat mig att jag skulle sitta på men faktiskt så har jag suttit just där, på Allstar, under de tre senaste sverigematcherna. Det är som om ett hungrigt fotbollsdjur har bosatt sig i kroppen och kräver att jag ser varje match. Kanske är det för att Jonathan har lämnat Umeå och för att jag mest bara har haft mitt eget sällskap att tillgå som jag ser alla åttondelsfinaler hemma i soffan medan sommarvärmen böljar in genom dörren.

Efter Sveriges matchyra går jag och pappa till Lottas Krog och äter. Och när vi sitter där, mittemot varandra  över något så enkelt och gott som en burgare pratar vi om sådant som är kul och sådant som är mindre kul. Han börjar till och med att prata om sin pappa och med några öl i kroppen känns det denna kväll väldigt högt i tak. Jag är så glad att han finns och alltid har funnits och jag hoppas att han finns länge till. Vid bordet bredvid oss sitter två tanter och skålar och skriker och höjer sina glas för förbipasserande personer i sverigetröjor och jag suckar åt ljuden men samtidigt tänker jag att jag hoppas att jag också får vara lika glad och full av liv när jag blir gammal.

Vi skiljs åt efter middagen och jag sicksackar på väg hem från stan mellan klungor av vänner iklädda gulblå tröjor. När jag kommer in i min lägenhet ställer jag upp balkongdörren och sovrumsfönstret för att vädra ut lukten av instängd lägenhet. Sedan gör jag mig redo för att gå och lägga mig. Matchen England - Colombia i bakgrunden samtidigt som jag varsamt tvättar ögonlocken rena från smink.

Jag somnar förvånansvärt fort men vaknar av att sovrumsfönstret slår igen.  Hjärtat i halsgropen. Inte bara en utan tre gånger vaknar jag av detta. Jävla korsdrag. Den tredje gången förblir jag vaken. Klockan är halv fyra på morgonen och om fyra timmar går mitt tåg mot Gävle, där jag ska byta tåg och åka vidare till Örebro, till Jonathan och hans familj. Är det ens lönt att försöka somna om? tänker jag. Jag stänger sovrumsdörren för att eliminera risken för korsdrag och då hör jag höjda röster utanför fönstret. Högljudda ”Vi har varit på Tisdagsrex-röster” letar sig in i rummet och när jag sticker ut ansiktet genom fönstret sticker solen mig i ögonen. Tänk att solen går upp nu.

När jag och Saga cyklade Umeå runt tidigare under veckan sade hon med hög röst och beklagande tonfall att ”Jag blir så jävla deppig när jag tänker på att det bara blir mörkare nu” och jag instämmer för tanken har slagit mig med och det skär i själen. Men när mitt ansikte möter morgonsolen denna morgon känns en mörkare tid avlägsen.



En kväll träffar jag en gammal kärlek på Båten och plötsligt kommer sommaren mellan nionde klass och första året på gymnasiet över mig; cigaretterna vi rökte i smyg på balkongen om natten, de evighetslånga nätterna med Xbox-kontrollerna i händerna, de intensiva kyssarna i tonårsrummet ditt, förmanande föräldrar och en mamma som pratade tyst till mig om dig när du inte hörde. Men framförallt drabbas jag av nostalgi och värme. En gång var du min värld och nu känner jag dig knappt men plötsligt sitter du bredvid mig. Jag ursäktar mig inte ens för mina kollegor som jag har kommit dit med utan djupdyker in i en berusad men vänlig konversation med dig. Efter ett tag vill dina vänner gå vidare och du följer med, jag övertalar dig om att göra det så att jag kan återgå till mina kollegor. Vinet tycks bubbla i mig och jag spiller på min vita jeansjacka, de rosa fläckarna hånar mig men jag skjuter problemet framför mig, lyfter mobilen och tar en bild av Mika och Daniel som jag jobbar med och mellan skratten och cigaretterna som delas över bordet känner jag mig tacksam som får jobba med så bra människor. Sedan är du plötsligt tillbaka. Ensam denna gång och du slår ut händerna framför dig i luften.

”Det var så lång kö” säger du uppgivet och slår dig ned bredvid mig igen.

Mina kollegor och jag skiljs åt strax innan stängning men du och jag går hem tillsammans. Vi ska ju åt samma håll. Och längs vägen avhandlar vi diverse minnen och händelser som har hunnit inträffa sedan sist och så följer jag med dig in och upp för timmen är sen och jag vill prata mer med dig. Din lägenhet har högt i tak och när vi sjunkit ned på den ljusa soffan berättar du om hur du fick den; lägenheten. Sedan blir det tyst en stund medan jag ställer mig upp, går husesyn och sänker två glas vatten i snabb takt. Vi fortsätter att prata och det slår mig att du är en annan nu än för fyra år sedan (såklart) och att jag gillar den du har blivit. Dina funderingar får mig att grubbla och din värme är slående.

När klockan har hunnit bli sex och du ska jobba om tre timmar och solen har gått upp för längesedan går jag hem till mig. Upprymd och glad. Förvånad över att vi bor mindre än trehundra meter ifrån varandra men under de senaste åren har sprungit på varandra en gång. Det är en liten stad men ändå inte och kanske dröjer det ytterligare fyra år innan vi träffas nästa gång men det skulle inte göra någonting. Jag vet att du finns och att du mår bra.