Jag och Jonathan


Det är snart ett år sedan vi låg sida vid sida hemma hos dina föräldrar inne på ditt tonårsrum och vi bestämde oss för att nu är det vi. Och det är något av det bästa och mest läskiga som har hänt mig.

Alla som känner mig väl vet att jag tidigare har kastat mig in i stormiga relationer som sedan (föga förvånande) har spruckit efter några intensiva månader. Jag har nog alltid varit förälskad i ruset som förälskelsen innebär och jag har nog alltid haft lätt för att bli förälskad. Men jag har svårt för att tro på den där kärleken som sträcker sig över flera flera år och som genomlever allt; livets skeenden, katastrofer, förändringar men framförallt all tid. Jag har också så svårt att tro på på kärlek begränsad till en annan person. Och jag tror faktiskt inte heller på att kärlek, oavsett i vilken ålder den uppstår, kan hålla livet ut och förbli god, stärkande och trygg. Fast tja, det finns ju undantag. Men det finns det alltid.

Jag blir oftast livrädd när jag tänker på din och min relation och på hur länge vi egentligen kommer att kunna hålla ihop? men jag vet att du och jag är bra just nu och det får räcka så. Vi är så himla bra, särskilt eftersom du är en del av oss. Du är lugnet i stormen. Den mest kärleksfulla människa jag har träffat. Du är den som snabbast förlåter och som endast genom att existera och se på mig övertygar mig om att den där kärleken som jag inte tror på kanske kan finnas även för mig. Hur naivt det än må låta när jag säger det högt för mig själv. Du accepterar mig och älskar mig på ett sätt som ingen annan tidigare har kunnat.

Jag är fortfarande fruktansvärt kär i dig. Inte längre på det stormiga, passionerade sätt som fick oss att ligga med varandra alla dagar i veckan efter att vi just hade träffats. Men på ett tryggt sätt som stundtals stormar men nu på grund av andra anledningar. Du vet ju. Hur vi ibland kan bli tokiga på varandra, utsätta varandra för elaka ord och handlingar och diskutera saker med upprörda röster när andra hör. Det är väl sådant som hör till, antar jag. Och jag är glad att jag vågar utmana dig. Höja rösten. Skrika. Ropa. Gestikulera. Förmana. Förbanna. Och allt detta gör jag utan att vara rädd för att du ska gå. Det betyder något. Jag vet vart jag har dig och jag litar på dig.

Men självklart tänder den passionerade glöden till än. Jag älskar att dansa med dig hemma i mitt kök eller ute på klubb. Jag gillar att hångla med dig bland frysdiskarna på Ica lika mycket som jag gillar att bestämma vad vi ska äta till middag hemma i mitt kök även fast det tar så fruktansvärt mycket energi och gör oss frustrerade ibland. Jag ställer kanske inte lika många frågor till dig längre för jag känner så många av dina historier och så många sidor av dig och det som är du. Det finns något fint i det. Vi känner varandra så väl nu, vi två. Vår kärlek är förutsägbar för det mesta och det gillar jag. Att ha fått leva livet genom både dig och mig under det senaste året har varit ett privilegium.

Och du,

Jag älskar ju dig så förbannat mycket.