Den sista semesterveckan


Resan hem från Örebro tar elva
timmar eftersom vi stannar flera gånger längs vägen. Jonathan och hans bror Albin skiftar mellan förar- och passagerarsätet och jag sitter tyst i baksätet, hoppas på att inte behöva köra. Jag känner mig vemodig, jag vill inte lämna Närke ännu. Dagarna hemma hos Jonathans föräldrar har gått alldeles för fort och jag har ju knappt hunnit bada, tänker jag. Min rygg bultar oroväckande redan efter ett par timmar i den varma bilen. I baksätet bredvid mig finns Albins flickvän Elin och en katt. Katten är bara ett år och han heter Vikke. Elin har använt spray i bilen och i hans bur och jag lär mig att det är kattmynta, som ska lugna ned honom under bilresan och jag skämtar om att kattmyntan kanske påverkar mig med för jag sover flera timmar i bilen. Varje gång jag vaknar är ryggen stelare än innan och nacken börjar värka snart den också. Det måste vara kattmyntan som gör mig trött eller så är det bara det faktum att jag och Jonathan var ute och dansade på en klubb i Örebro kvällen innan. Troligen det senare. En fantastiskt fin kväll. Jag säger det rakt ut i bilen.

- Det var längesedan jag hade en så rolig utekväll som igår.

Och det är sant. Att dansa med Jonathan är bland det bästa jag vet. Att vara mittemellan salongsberusad och dyngrak, som var var, och dansa så mycket jag bara orkar. Och på klubben vi var inbjudna till fick Jonathans dessutom vara i festens centrum på dansgolvet med sina gamla breakdancemoves.

Men i bilen dagen efter dansen går tiden plågsamt långsamt. När vi har passerat Sundsvall (där jag och Elin byter platser i bilen) har sorlet i bilen dött ut sedan länge. Vi sitter tysta och lyssnar på P3 Historia om motståndsrörelsen Vita rosen under Andra Världskriget. Vi stannar vid Höga Kusten-bron mittemellan Härnösand och Övik och sträcker på benen samtidigt som vi förundras över de torra men gröna skogarna, havet, öarna och klipporna. Det är så vackert. Västerbotten må ha en plats i mitt hjärta för alltid men Västernorrlands kustlinje är oslagbar.

Vi når Umeå sent på kvällen efter att ha suttit i bilen sedan tidigt på förmiddagen. Albin, Elin och lille Vikke gör sig hemmastadda i Jonathans lägenhet medan jag och Jonathan åker hem till mig tillsammans. Han har flyttat in hos mig över sommaren.



Två dagar senare sitter vi
i bilen igen allihopa, förutom Vikke som har fått stanna kvar i Umeå. Vi åker ut till havet och det är tjugoåtta grader utanför bilen och solen har färgat min redan brunbrända hud hela förmiddagen.

- Det är sällan det blir så här varmt i Umeå, upplyser jag de andra.

Vi åker på slingriga vägar genom mysiga små byar och det är bara en halvtimmes körning från Umeå och jag tänker tyst för mig själv att ja, tänk att man kan bo såhär. Prydliga trädgårdar, bländande vita hus som samsas bland små röda torp och trädgårdstomtar. Pelargonerna som lyser, min mammas favoritblommor. Plötsligt kör vi förbi en lång lång rad av parkerade bilar.

- Oj så mycket bilar! utbrister jag.
- Det finns en badplats här i närheten, hör jag från framsätet.

Sedan kommer vi fram till en vik och i viken finns en båt förtöjd intill den lilla båtbryggan och en pappa som sitter i den. Jonathan och Albins pappa. Vi tar på oss flytvästar och hoppar ned i den lilla båten. Jag sitter längst fram i fören och jag vänder ansiktet utåt mot havet och när vi åker iväg är vinden först ljummen men sedan kall och även om huden på mina armar blir till knottror och håren reser sig så ler jag. Jag ser ut över horisonten och tänker att även fast jag är en fjällmänniska kanske jag skulle kunna bli en havsmänniska också. Havet är så vackert och mystiskt. Nästan lite läskigt.

Det första jag vill göra på den lilla ön, Antrevet, är att bada och snart ligger hela familjen inklusive mig på luftmadrasser i den lilla viken. Den lilla viken med den lilla fiskeboden som har stått där sedan en farfars farfar använde den. En efter en stiger upp ur vattnet men jag simmar och simmar och simmar. Mina simglasögon sitter på huvudet och även fast botten av viken är dyig och täckt av alger som ser ut som enorma dammråttor är jag lycklig. Jag simmar omkring, flyter och bara njuter av att vara i vattnet.

- Om jag har levt ett liv innan detta måste jag ha varit en fisk, säger jag till Jonathans pappa.

När vi har ätit middag tillsammans promenerar vi runt ön. Den är stenig och snart värker det i fotlederna av ansträngning. Jonathan hoppar mellan dem och klättrar upp på varenda stenbumling han ser för att sedan hoppa ned och landa med perfekt böjning i knäna. Jag vill inte vara sämre så jag klättrar efter men jag vågar inte hoppa. Mina knän håller nog inte, tänker jag. Jonathans pappa kastar stenar i vattnet och när jag ser honom försiktigt vandra över stenarna tänker jag på Pappan och havet av Tove Jansson. Muminpappan hade kanske tyckt om att vara på Antrevet, precis som Jonathans pappa verkar tycka om att vara där. De två har liknande karaktärsdrag, inser jag.

Vi stannar på ön ända tills solen är på väg ned över havet och vindar har börjat söka sig över ön. När vi åker ifrån den lilla ön tillbaka till fastlandet värker det lite i mig för jag vill stanna kvar. Jag vill fortsätta simma bland klipporna och flyta bort i solen, fortsätta vara nära den familj som är så olik min egen men som jag har kommit att tycka så mycket om.



Solen går ned över Höga Kusten
och jag och Jonathan ligger i min pappas bil, som vi har lånat. Ett par dagar har hunnit passera sedan vi var på den lilla ön. Under oss finns ett lakan hemifrån mig och under lakanet finns en bäddmadrass från Jonathan. Mitt huvud ligger placerat på Jonathans axel och kanske smälter vi ihop och blir ett just där eller så är det bara solen som värmer oss genom bilfönstren, som vi tappert har försökt täcka över med handdukar, tidningar och kläder. Vi läser en bok tillsammans. Jag läser snabbast och i slutet av varje uppslag tittar jag ut genom fönstret på solen och på skogarna i väntan på att Jonathan ska hinna ikapp. Ibland när jag läser något roligt i boken fnissar jag rakt ut. En liten stund senare fnissar Jonathan. Det är den perfekta tillvaron och det röda ljuset från den brinnande solen lägger sig i våra ansikten och aldrig tidigare har någon varit så vacker som han är nu, tänker jag.

Morgonen därpå vaknar jag upp, kallsvettig och febrig och vi tvingas inse att det bästa är att åka hem igen, lite tidigare än det var tänkt. Vi kör till Härnösand, köper drickyoghurt och Ipren och sedan kör vi norrut; hemåt. När vi passerar Skuleberget och det känns som om mitt huvud ska sprängas sneglar jag upp mot bergstoppen och förbannar mig själv för att jag, dagen innan, var tvungen att stressa upp så fort jag bara kunde fast jag hade ont i halsen. Dumt beslut av mig. Men fint att pussas uppe på toppen medan svetten rann längs ryggen.