Sorg


Jag känner mig ensam fastän Jonathan är hemma i lägenheten med mig. Ensam fastän han ligger en meter bort i soffan. Ingen av oss vill ligga närmare än så för det känns som om vi båda ska brinna upp. Luften som strömmar genom lägenheten är varm snarare än svalkande men jag öppnar alla fönster jag kan ändå för jag vill ha utomhus inomhus. Jag vill ha sommaren inne hos mig.

Den här sommaren kommer jag att minnas. Hettan, solen, att sova med lakan omkring kroppen istället för ett täcke. Det är så varmt. Det spelar ingen roll hur många svalkande vattenglas jag dricker. Temperaturen i kroppen är hög ändå.

Det är måndag eftermiddag när jag får ett sms från min mamma som befinner sig i södra Europa tillsammans med min pappa: ”Ring mig när du kan ❤️” och genast så vet jag. Men det är smärtsamt ändå.

Min morbror somnade in, omgiven av sina nära och kära, en varm måndag eftermiddag i juli efter att ha blivit diagnostiserad med ALS knappt ett halvår innan. Sjukdomen var grym, orättvis, plågsam. Och den ryckte honom ifrån mina kusiner, min mamma och min moster (och alla oss andra) alldeles för tidigt.

Livet är orättvist, skört.

Och plötsligt känns min sommarförkylning inget alls.

Den här sommaren kommer jag minnas.