Mitt ansikte


Jag minns när jag började sminka mig på riktigt; samla riktiga produkter istället för utklädningssmink. Hur det hela började: med en svart linje längs den undre fransraden. Ibland över och mellan fransarna, ibland i vattenlinjen. Jag försökte även måla en svart linje på mina ögonlock men till mitt förtret var en svart, krämig kajalpenna från IsaDora i kombination med mina monolids inte en god idé. Om bara tidningarna Frida, OKEJ och Julia hade gett sminktips för andra ögonformer än runda så hade det kanske gått väl. Men men. Kort därefter köpte jag min första egna mascara efter att ha lånat mammas i smyg, den jag köpte kom i silvrig förpackning och jag minns att i princip hela min månadspeng gick åt för att ha råd att köpa den.

Jag hade vackra, tjocka bryn som barn. Dem noppade jag bort flitigt från att jag var tretton år tills jag äntligen insåg, i slutet av nionde klass, att tjocka ögonbryn är vackert och att jag som har väldigt tjocka ögonbryn egentligen skulle se fin ut i lite mer naturliga ögonbryn. Men när jag först äntrade sminkets värld så tyckte jag att det var fint med kolsvarta, ritade ögonbryn. Jag har haft små spermier till ögonbryn, halvmånsformade bryn, bara det innersta av brynet ifyllt och i samma veva klistrade jag diamanter och stjärnor under ögonen och klädde mig i svarta stuprörsjeans med tillhörande kedja som jag själv hade tillverkat av nyckelringar. Snabbt började jag använda sönderrivna tights och nitbälte i skolan, till min mammas stora olycka.

Inte förrän under gymnasiet började jag på riktigt att intressera mig för smink. Jag hade då lagt någon slags grund för hur jag sminkar mig idag och lagt den där rebelliska tonårsstilen på hyllan. Och efter gymnasiet, när jag började jobba, blev sminket en del av mig. Och det är få arbetsdagar sedan dess som jag har gått utan smink. Fram tills den här otroligt varma sommaren. Det har varit som att lära känna mitt ansikte på nytt. Mitt nakna, naturliga ansikte. Och mina ögonbryn tycks äntligen ha återhämtat sig från det ödesdigra beslutet jag tog som trettonåring. De ser rätt fina ut nu, tycker jag, men de kommer nog aldrig att bli lika tjocka och fylliga som när jag var liten.

Det är svårt att tycka om sig själv som den man är, tycker jag. Som kvinna är man ju (som bekant) formad, uppfostrad och hjärntvättad till att aldrig vara nöjd. Det börjar väl någon gång i mellan- eller högstadiet i omklädningsrummet på skolan när någon plötsligt har börjat raka benen. Ni vet. Att ständigt leta fel och brister i sin kropp samtidigt som reklam i media (och idag: influencers) talar till en om hur olika mirakelprodukter eller dieter kan göra en snyggare, lyckligare. Det är så jävla frustrerande att tänka på att jag vet inte ens vet hur jag ska avsluta den här meningen. Ingenting detta år har gett mig mer ångest än den här jävla influencerhetsen. Som jag ändå till viss del väljer att ta del av, för att... Tja, det råkar väl bara bli så.

Men den här sommaren har jag åtminstone lärt mig att uppskatta mitt ansikte utan smink. Det finns skavanker i mitt ansikte som jag önskar inte fanns där. Men att gå från att känna mig obekväm utan att fylla i ögonbrynen och jämna ut ansiktet till att låta min riktiga hud få komma fram på riktigt känns som ett stort steg. Och så den uppenbara faktorn just nu; sommarhettan. Jag tror inte det finns någon som tycker det är trevligt att svettas i ett ansikte täckt av smetiga lager. Och allra minst jag.