Days to come

Sitter bredvid en kollega tillika vän på en balkong någonstans i Umeå och äter gryta med pasta. Regnet hänger i luften och molnen är mörka. Mina knän darrar okontrollerat och jag känner hur rösten stockar sig, slår volter i halsen. Vi pratar om det där jag så sällan pratar om på ett sätt jag sällan pratar om det på och i takt med att vi pratar om det kan jag känna ensamheten lämna kroppen för en stund. På planet hem från Stockholm nästan två veckor senare kommer den över mig igen och jag greppar min egen hand, biter på en nagel. Tänker att nästa gång jag sitter på ett flyg kanske är när jag ska till Stockholm för att ordna visum till Kina. Gången därpå är det när jag flyger ensam till Kina. Tanken är svindlande och jag sväljer hårt. Jag kan inte fatta att jag ska göra den resan ensam. En resa som på så många sätt inte liknar någon annan, en resa hem fast samtidigt bort.