Alice, tröttheten, melankolin


Omedelbart så kom jag att tänka på min bästa vän Alice när jag läste Flora Wiströms inlägg med rubriken "Kan också tänka på hur vi satt utspridda på flygplanet och chattade med varandra, hur kabinen fylldes av våra skratt från olika håll". Flora skriver"För när man har sett en vän så uttömd på energi, så sönderstressad och som följd frånvarande och robotlik, då kan man börja gråta av att se henne dansa i poolen." och jag tänker mig att det är så Alice måste se på mig just nu. Sönderstressad, frånvarande och robotlik.

Alice är den jag umgås med mest. Den jag ringer när livet raseras, den som följer mitt liv i nutid och som kan min livshistoria bättre än de flesta. Vi träffades i gymnasiet och sedan första dagen, när vi sprang sida vid sida genom vår gymnasieskolas korridorer och letade ett torkskåp för att samla poäng till insparkens poängjakt, har vi hållit ihop. Hon har torkat mina tårar i Umeå, i Barcelona, i Hemavan och över telefon oräkneliga gånger.

Det senaste halvåret har hon burit mig. Stått ut med mitt dåliga minne, att jag ständigt beklagar mig över att jag är trött. Sedan jag kom tillbaka till jobbet efter min semester har jag varit konstant utmattad. En slags evig trötthet har besatt min kropp.

Jag tänker på Tove Jansson och på Muminmamman som blir melankolisk när hela familjen, i den sista av böckerna om Mumintrollet, flyttar till en ö i havet. Hon saknar sina växter, solen, värmen och Mumindalen och hon börjar måla väggarna i den gamla fyren som de bor i, hon täcker dem med färgglada blommor som sträcker sig upp mot taket. Tove Jansson skriver som ingen annan om melankoli och jag, liksom Muminmamman på ön, känner mig rätt melankolisk jag också. Dagarna flyter samman och jag glider mest genom dem.

Det är Alice som säger ifrån en sen kväll i mitten av augusti. När jag berättar om jobbet och hur jag inte har tänkt söka lediga dagar under hösten, som i våras när jag hela tiden kände att snart går jag sönder, det är då hon säger stopp. Hon sätter ned foten. Hon pratar till mig som en mor till ett barn och jag håller tillbaka tårarna ända tills jag cyklar hem.

En vecka senare när Alice och jag fikar med vår bästa vän Johanna, som just har kommit hem efter att ha bott i både Barcelona och Valparaíso i vad som känns som en evighet, säger Alice till mig medan Johanna lämnar bordet för en stund att hennes mamma till och med har sagt "Men Linnea låter ju helt utmattad redan nu" och det är först då det landar. Min pappa har sagt det, min mamma har sagt det, Jonathan har sagt det. Men inte förrän Alice säger till mig att till och med hennes fina, omtänksamma mamma har sagt det, inser jag det.

Tidigare samma dag hade jag träffat min kostrådgivare. Jag kontaktade honom i början av sommaren eftersom jag har känt att jag inte har lyckats få rätsida på varken min kosthållning eller träningen sedan jag skadade höften. Han har hjälpt mig oerhört mycket på väldigt kort tid. Och på förmiddagen innan jag träffade Alice och Johanna sade han det till mig han också. Att det låter som om jag är utmattad. Genom milda men stränga ord sade han det jag redan vet men som någon utomstående måste säga för att det ska sjunka in: du måste sova, du måste styra upp din dagar. Tillsammans med honom lade jag upp en plan för hur jag ska ta mig igenom hösten med hjälp av ett sömnschema. Jag som redan är väldigt disciplinerad i min vardag inser att om jag ska hålla ihop måste jag vara ännu hårdare med sömnen, maten och träningen. Och jag behövde det, jag behövde få hjälp att kartlägga någon slags plan.

För jag inser ju det nu jag också, jag kan inte fortsätta så här.