Vi är inte längre vi men vi är något annat nu


Det var ett tag sedan sist. Och jag har dragit mig för att skriva.

Jag har sedan sist insett att jag har tappat bort mina favoritörhängen, vandrat till Slåttdalsskrevan och upp på Slåttdalsberget i Skuleskogens nationalpark, ordnat en överraskningsfest för Alice, hunnit träffa Hampus innan han flyttar till Los Angeles, lyssnat på Tangentially Speaking, börjat se om Dear white people på Netflix, läst det här blogginlägget av Olivia Hageus som träffar så jävla rätt, hälsat på hemma hos mina föräldrar och skrivit en ansökan om att få ekonomiskt bidrag för min återresa till Kina.


Men det mest väsentliga är nog kanske att det har tagit slut.

Det här uppbrottet har varit allt annat än stormigt. Det har varit stillsamt, respektfullt och förlåtande. Och jag är inte ledsen. Tretton dagar har gått sedan jag höll hans ansikte mellan mina händer som hans flickvän för sista gången. Och jag är inte ledsen längre. Jag är glad, tacksam, känner mig ödmjuk.

Jag är glad för de sjutton månader vi höll ihop. Glad för de oräkneliga skratten, för bråken, fyllorna, alla kyssar och för det ständigt solida stödet som vår relation har inneburit för mig. Och förhoppningsvis för honom också. Det som har varit vi har varit stärkande på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Han har tillåtit mig att gro, växa, blomma ut, dö och sedan gro, växa och blomma ut på nytt igen. Och jag har sett honom utvecklas enormt och ständigt utmana sig själv, både i relation till mig, till andra och till världen i sin enorma helhet. Jag kunde inte vara mer stolt över honom och den han har blivit under den tid vi har varit tillsammans.

De tretton senaste dagarna har varit överväldigande. Att göra slut är ett administrativt arbete. Är du hemma då? Kan du hämta dina saker imorgon? När ska vi ses nästa gång? Har du mina byxor hos dig? Får jag ringa dig nu eller är du upptagen? Och stundtals sliter minnena tag i mig. Första gången vi sågs, hur vi hånglade på en toalett på en klubb. När vi var i Prag, åt kaneldoftande fikabröd med varm nutella i. Kyliga dagar i ett vintrigt Hemavan. Sommarbad i Närke. Jag är tacksam över det och över allt annat vi har fått uppleva tillsammans.

Vi gjorde inte slut för att vi inte älskar varandra. Det gör vi. Vi gjorde slut för att det inte gick längre. Efter månader av sömnlösa, oroliga nätter bredvid varandra i sängen fast tusen mil ifrån varandra var vi utmattade, trötta, osäkra på om vi fortfarande var kära. Ibland blir det så. Men det här är inte slutet. Det här är början. Början på en annan version av oss. Och det är något oerhört hoppfullt i det.