Sorgen

En dag kommer jag på mig själv med att sjunga högt för mig själv. Det är tyst i lägenheten sånär som på de ljud som vattenkranen, diskborsten och mina händer skapar. Att vara ensam i mitt hem känns inte lika svårt när jag sjunger.

Jag kan inte minnas när jag senast sjöng högt för mig själv.

En helt annan dag kommer jag på mig själv med sitta blickstilla vid matbordet, med blicken fastnålad i bordsskivan. Jag minns när jag köpte det. Det var en ruskig höstdag för snart ett år sedan. Jag försökte pruta ned priset men kvinnan som annonserat ut bordet på Facebook var obeveklig. Jag betalade en överdriven summa för det men jag tyckte om det så mycket redan då. Jag minns hur jag bar det uppför trapporna i mitt hus och in i min lägenhet. Hur Jonathan och jag hjälptes åt att placera det i mitt lilla kök efter att jag just flyttat in. Jag vet inte hur många gånger vi har suttit mittemot varandra vid bordet och ätit frukost, lunch, middag och samtidigt förbannat dess rangliga egenskaper.

Jag kan inte minnas när vi senast åt tillsammans vid bordet.

Sorgen. Den finns i allt. Även i något så fånigt som ett rangligt, gammalt köksbord.

Och jag vet att den går över, förr eller senare.