På Stadsbiblioteket i nutid

På Stadsbiblioteket är de enda ljuden som hörs skor mot trägolvet, en ventilationstrumma, blad som vänds, fingrar mot tangenter och snuviga näsor. En kvinna bläddrar förstrött i en Allers och tittar upp på mig varje gång jag skapar ljud. Hon får mig att skämmas över mina klumpiga, fumlande händer.

Idag är det tisdag och jag är ledig. Alla andra jobbar eller pluggar och det är väl det som är det fina i att vara ledig mitt i veckan, den ibland motvilliga ensamheten som inte bara tvingar mig ned i varv utan som också uppmanar mig till att umgås med mig själv. Göra saker jag gillar att göra på egen hand.

Vid de stora fönstren som vetter ut mot Umeälven sitter en tjej och en kille. De bär sneakers i samma färger men hon har Nikes och han Adidas. På hennes huvud sitter en senapsgul mössa och på hans näsa ett par svarta bågar. Jag iakttar dem i smyg. Ibland lägger de en hand på varandra eller pratar lågmält men mestadels stirrar de på sina datorer. Jag undrar om de studerar; vad de studerar och varför. Jag ser ingen kurslitteratur, bara de två datorerna framför dem. Han verkar rastlös; kliar sig på ryggen, drar handen genom håret, rör axlarna upp och ned och scrollar förstrött. Hans fot rör sig kontant i min periferi.

Alla som jobbar på Stadsbiblioteket är trevliga. Jag frågar en kvinna om wi-fi och även om det antagligen är den mest triviala av frågor som hon tvingas svara på ler hon mot mig och förklarar tålmodigt och pedagogiskt hur jag ska gå tillväga för att ansluta. Sedan vänder hon sig mot en äldre kvinna i röd basker som frågar efter en bok om verktyg.

Jag går alltid hit när jag vill skriva eller när jag ska umgås med Saga. Men jag och Saga går alltid upp till avdelningen för barn och unga, där kan man prata utan att känna sig jobbig. Vi sitter oftast bland hyllorna med fantasyböcker eller så lägger vi oss i soffan som jag har bestämt är vår soffa. Och vi har i regel med oss diverse saker att äta från Coop på andra sidan gatan; bananer, Froosh, vitlöksbröd, choklad, nötter. En gång hade Saga med sig tofu.

Jag får en notis bland mina flikar på skärmen. Det är Alva som skriver till mig på Messenger. Hon bor i Paris nu efter att ha bott i Stockholm ett längre tag och vi har inte setts på över ett år trots att hon var i Umeå i sommar. Vi har heller inte pratat med varandra på evigheter och det ligger väl egentligen på oss båda men jag skäms mycket över det. Hon är en av de mest genuina, omtänksamma och kloka personerna jag vet. Det är fint att höra ifrån henne, fint att ta igen lite även om vi gör det genom snabba, korta meddelanden på Messenger. Jag har knappt någon aning om vad hon har gjort det senaste året men att veta att hon finns där än, det känns oförskämt bra.

Min dator har bara 3% batteri kvar så jag tvingas byta plats. Killen och tjejen med matchande sneakers har gått så jag tar stolen han satt på, nära ett eluttag. Bredvid mig sitter en asiatisk kvinna med böcker om det svenska språket framför sig. Hon mumlar tyst fram enkla meningar samtidigt som hon bläddrar i sina papper.

Markus Krunegård har släppt ett nytt album. Det heter I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot och jag skulle vilja ge den som lyckas memorera hela titeln en stor kram. Det är ett bra album. Allt han gör är bra på ett eget, ironiskt, känslofyllt vis. “Det kanske mest hipstriga jag har hört i år but I love it” sade jag högt en kväll när jag låg i en säng på Pilgatan häromdagen.

Himlen är grå utanför bibliotekets gigantiska fönster och det är en vanlig tisdag i slutet av september men det rör mig inte. Jag är ledig, jag är glad, jag känner mig fri och mina fingrar kliar efter att få skriva något.

När jag reser mig för att packa ihop och gå ringer Allers-kvinnans mobil högt. Den skarpa ringsignalen skär genom den mjuka tystnaden och det är inte bara jag vänder på huvudet. Jag undrar om det är hon som skäms nu.