I vattnet blir mina nagelband mjuka, min hud torr


Igår var jag på simhallen. Jag skulle simma. De två senaste veckorna har jag knappt varit på gymmet. Och jag den typ av person som helst vill vara där minst fyra gånger i veckan. Men just nu har jag ingen lust. Och så måste det få vara. Men igår var jag på simhallen. Jag bytte om hastigt i omklädningsrummet, duschade sedan av kroppen och snodde tvål från en kvarglömd tvålflaska. Det första jag gjorde var inte att gå mot den svindlande femtiometersbassängen, istället gick jag till bubbelpoolen. Och där blev jag kvar, tittandes på en pappa med ett litet barn som lekte i äventyrsbadet intill. Bredvid dem, fem tjejer i tolvårsåldern. Alla med färgglada, utsmyckade bikinis och baddräkter. Fyra av dem hade märkbart växande höfter och jag kunde inte låta bli att minnas mig själv när jag var tolv, tretton, fjorton och femton år. Konstant medveten om min kropp, på vilka ställen den växte, på vilka ställen den inte växte, jag räknade varenda hårstrå på min kropp. Min kropp var ett skal jag föraktade och inte trivdes i. Jag var alltid obekväm i kroppen, både på simningen under idrottslektionerna, de vanliga idrottslektionerna i skolan och framförallt i omklädningsrummet efteråt. Som en provosorisk, genomskinlig sköld brukade jag höja mina handleder för att täcka de ömma, växande tonårsbrösten.


Tjejerna jag såg i äventyrsbadet igår lekte med varandra. Och det gjorde mig glad. Den där jävliga medvetenheten om den egna kroppen tycktes inte ha besatt dem. Kanske får det vara så, det hoppas jag. De sjöng tillsammans, skvätte vatten på varandra och turades om att klättra på klätterväggen och alla rosa, röda, orange:a greppen på väggen matchade den ena tjejens röda, krusiga baddräkt. Jag beundrade dem från där jag satt, som hypnotiserad av det varma bubblande vattnet och av deras lek. Sedan kom jag på mig själv med att stirra på exakt det sätt jag själv hatar och då slutade jag göra det, stirra alltså.


Vattnet i femtiometersbassängen kändes iskallt när jag hoppade i. Men temperaturen i min kropp höjs när jag börjar trampa med fötterna och med ena handen trär jag mina fula, gröna simglasögon över huvudet samtidigt som jag håller fast mig i kanten av bassängen med den andra. Sedan simmar jag. Först simmar jag femtio, hundra, hundrafemtio meter bröstsim. Sedan simmar jag hundra meter ryggsim. Därefter tappar jag räkningen för jag inser att jag måste sluta räkna på allting exakt hela tiden. Jag tvingar mig själv att bara vara. Att insupa vad som händer runtom mig snarare än att stirra på den plågsamt placerade klockan. Omkring mig simmar flera äldre män och en kvinna. De flesta av dem rör sig långsamt, andas tungt och varje gång jag dyker ner under ytan noterar jag de rörelser de skapar med sina ben. En del ser ut att ha ont. En man har svårt att vika ut det ena benet. Precis som jag. Min höft gör för ont.


Jag tackar övre makter för att det varken är simträning eller många människor som motionssimmar denna dag. Det är det värsta jag vet. Jag är så dålig på att navigera mig i vattnet. Jag simmar snett, missbedömer avstånd och mina spatiala förmågor går under så fort min kropp är i vatten. Dessutom jämför jag alltid mig själv med barn och tonåringar i simmössor som crawlar i perfekt raka linjer utan att drabbas av andnöd.


Crawl. Jag var duktig på det när jag gick på simskola i mellanstadiet. Jag lärde mig att simma tidigt, mycket tidigare än så. Och jag fortsatte med simningen ända tills mina kroppsliga hjärnspöken satte stopp för det, någon gång efter att de första håren i mina armhålor trängde sig ut ur sina hårsäckar. Och jag minns ingenting från träningarna nu. Jag crawlar långsamt och lyckas endast hämta luft genom att vrida huvudet åt höger. När jag försöker vända det åt vänster istället hamnar min kropp snett. Crawl. Ett vidrigt påhitt.


I trettiofem minuter håller jag ut. Simningen är bra för mig, den tvingar mig att vara i nuet så gott jag kan. Det är meditativt. Men den är varken vad yogan är för mig eller vad tyngdlyftningen är för mig. Den är för långsam men tack och lov skonsam mot min höft. Efter trettiofem minuter i bassängen ger jag dock upp, klättrar upp för stegen och styr stegen mot ångbastun. Jag gillar inte att basta men att bada ångbastu är något av det bästa jag vet. Luften går att andas. Jag tycker mig höra varenda por i mitt ansikte sucka förnöjt när jag slår mig ner på bänken i marmor. Mittemot mig sitter en äldre man, jag känner igen honom för han brukade köra den busslinje jag åkte med under hela min barndom. Han var en av de snälla busschaufförerna, det minns jag. Och nu sitter han på andra sidan bastun i röda badbyxor med slutna ögon. Jag sluter mina också, lutar huvudet bakåt och insuper den fuktiga, varma luften djupt ned i lungorna. Släpper tankarna fria.


När jag tvättar håret i duschrummet efteråt känner jag en ängslig tonårsflickas blick svepa över min kropp medan hon tvättar av sig mycket hastigt. Baddräkten på. Jag ser hennes blickar i ögonvrån och en yngre version av mig hade troligen blivit obekväm men nu låter jag henne titta. Precis som jag själv noterar de andra kvinnliga kropparna som står bredvid mig och duschar. “Det här är det bästa man kan göra för sin självbild, gå på badhus och notera andra, vanliga, normala, olika kroppar” tänker jag.


Jag byter om varsamt, smörjer in mina torra ben och baddar försiktigt huden i ansiktet med kräm. Min kropp känns mjuk. Nu har de där barnen och tonåringarna som crawlar i perfekta linjer med simmössor på huvudena intagit omklädningsrummet. De svärmar omkring mig och jag hör någon säga “Jag är så jävla ful idag” varpå någon annan svarar “Men jag då? Har du sett vad jag har på mig?” och jag försöker stänga av men kan ändå inte låta bli att höra. Känner mig plötsligt sorgsen men så tänker jag på de yngre tjejerna från tidigare. Fantiserar att jag är en av dem, klättrandes på klätterväggen medan mina vänner sjunger Ariana Grande-låtar i vattnet nedanför.