Den första helgen i oktober


Fredag.

Jag dricker en stark daiquiri ur ett margaritaglas och kanelen känns som sammet mot gommen. Jag söker hans hand och hans fingrar stryker över mina knogar. I luften haglar hans vänners historier och jag lyssnar uppmärksamhet på alla ord även fast jag har varit vaken i nästan ett dygn. I trapphuset trampar en svanslös katt planlöst omkring, den stryker sig mot våra ben när vi går ut i kylan. På väg in till stan går jag bredvid honom och kastar skamlösa blickar över hans kropp. Han rör sig stötigt men mjukt på samma gång. Han har en gångstil jag numera skulle kunna känna igen på långt avstånd.

Jag har ena handen på höften och i den andra håller jag en öl när jag ser Jonathan leta sig fram till baren mellan alla människor. Jag går genast fram, kramar om honom hårt och hans välbekanta doft slår emot mig och smeker mina näsborrar. Han beställer en Falcon och leder mig sedan längre in i baren. Bakom stängda dörrar sitter hans föräldrar som är på besök i Umeå och jag slår mig ned vid bordet efter att ha kramat om dem som om ingenting har hänt. Som om jag och Jonathan fortfarande är tillsammans. Som om vi aldrig gjort slut. Hans pappa berättar en historia om 1890-talet och dess konstnärer; hur deras spritvanor såg ut, varför de drack absint. Hans mamma pratar sedan om en videoinstallation som de just har sett på Bildmuseet. Snabbt inser jag att jag har saknat dem och att jag kommer att sakna att få vara en del av deras familj. Jag lägger handen på Jonathans ben, kramar försiktigt om. Snart lägger han sin hand på min och jag lutar mig fram och viskar “Killen till vänster där i baren dejtade en vän till mig, han är en riktig douche”. Jonathan ler.

När jag lämnar Jonathan och hans föräldrar känner jag mig glad. Jag går genom baren när jag känner hur en man tittar på mig, låter blicken vandra längs min kropp uppifrån och ner. Jag möter hans mörka ögon för en sekund och han ler, sträcker upp hakan i någon slags nickning. Han är vacker, har slätrakat ansikte, kort hår och mörk skjorta. Jag hade kunnat le tillbaka men istället stegar jag vidare, skyndar mig tillbaka till han som jag vill vara nära.


Lördag.

Jag vaknar först. Han ligger bredvid mig. Det långa håret ligger utsträckt över mina kuddar och han mumlar i sömnen. Jag iakttar hans ansikte noggrant; memorerar porerna, linjerna, hårstråna. Sedan ringer hans telefon och han vaknar direkt av vibrationerna. En timme senare ligger jag ensam kvar i sängen med hans doft kvar bland mina lakan. Alice och jag skriver på Messenger och vi bestämmer att jag ska följa med henne och Gustav ut till Skravelsjö. Vi åker dit i Gustavs bil som framkallar oroväckande läten när vi kör längs de smala, grusiga skogsvägarna.

Gustav och hans vänner har tejp på fingrarna och precis likt deras händer färgas den vit av kalk och framför dem reser sig en bergsvägg som de alla stirrar på. Problemet på väggen är för mig oförståeligt. De små sprickorna i stenen tycks omöjliga att greppa. Men efter några försök lyckas en av dem ta sig upp. Huden på hans fingrar slits sönder men han är glad, ler förnöjt. Kalken virvlar i vinden. Jag och Alice sitter på en stock, sträcker våra ansikten mot den värmande solen samtidigt som vi äter sura satsumas.

På kvällen efteråt ligger jag återigen med huvudet på hans bröst. Han är sömnig och hans ögonfransar rör sig frenetiskt i takt med att han förgäves försöker hålla sig vaken.


Söndag.

Min kropp väcks till liv av sömniga händer som stryker över min kropp. Han omfamnar mig och placerar kyssar i min nacke.

Vi äter pannkakor med hallonsylt och vaniljglass till frukost, cyklar längs älven hem till mina föräldrar, pratar med min mamma, får låna hennes bil, kör till Håkmark. Jag sjunger i bilen medan han guidar mig rätt. Jag parkerar bakom Gustavs röda bil och sedan styr vi stegen in i skogen. Jag hör Alice ropa mitt namn genom de täta grenarna och när jag hittar henne bland mossa och blåbärsris har hon en plastpåse med trattkantareller i handen.

Klätterskorna känns ovana på mina fötter. Det är min väns exflickväns. De sitter ganska bra på mig men är lite stora. Mina strumpor får plats i dem men de duger för en nybörjare som mig. En nybörjare som med rädsla i blicken kikar på den enorma sten som Gustav pekar på. Men jag tar mig upp. Jag klättrar leden och klarar den två gånger med stående start. Sedan provar jag en annan led på en annan sten, tar mig nästan upp men tvingas ge upp gång på gång. Jag gör mitt bästa till ständiga hejarop från de andra. De hjälper mig, berättar hur jag ska tänka och vart jag ska placera fötterna. Det är första gången jag klättrar utomhus och tredje gången jag friklättrar någonsin men samma känsla av eufori som när jag tyngdlyfter infinner sig. Det är så jävla roligt.