Oktoberlivet i all sin enkelhet

För sju veckor sedan satt vi på varsin sida av ett bord högst upp i sjukhuset. Nervösa men nyfikna och i princip helt nya för varandra. Igår somnade jag med hans armar omkring mig och på morgonen väckte jag honom innan jag cyklade iväg till jobbet. För några dagar sedan var vi hemma hos honom men vi cyklade till mig tillsammans för att jag skulle hämta en matlåda i min lägenhet. Att cykla från honom till mig tar tre minuter om man är snabb, säger han. När vi kom in i min lägenhet insåg jag snabbt att min frys, som jag dagen innan hade trott att jag råkat stänga slarvigt, var trasig. Och kylskåpet likaså. Vi ägnade tjugo minuter åt att rensa och slänga mat. Min kompostpåse fylldes snabbt av fiskpinnar, vattnig broccoli och potatisbullar. I diskhon sköljde jag bort mjölk, kvarg, grädde. Det som gick att rädda av maten packade vi ner i plastpåsar och tog med tillbaka hem till honom. Och resten av den här veckan har jag bott hos honom. Varje morgon har han vaknat av mina tidiga alarm och sedan väckt mig, förundrad över hur jag inte kan vakna men stiga upp direkt när jag väl är vaken. Jag må vara en heavy sleeper men jag är en morgonmänniska också. Det är temporärt, att vi bor under samma tak. Men när man har sovit hos varandra mer eller mindre varje dag under sju veckors tid känns en sådan förändring knappt något alls. Tvärtom, jag välkomnar den faktiskt.

* * *

Den här veckan har jag jobbat tillsammans med Anton, som sedan jag för första gången satte min fot på jobbet för snart ett år sedan, har kommit att bli en fin vän. Vi varvar våra arbetsuppgifter med samtal om dagarna, vissa ytliga andra utelämnande men ändå reserverade. Jag avslöjar mina tankar med lätthet i hans sällskap, låter orden flyga fritt i den kvava luften. Ibland sitter vi tysta utan att tystnaden någonsin blir obekväm. De tio timmar långa dagarna blir lite lättare när man jobbar tillsammans med någon man håller av. Särskilt när man är konstant trött, som jag är just nu. Jag trivs på mitt jobb, jag känner mig för det mesta engagerad och jag kunde inte önska mig bättre chefer eller kollegor. Men trots det kan jag inte låta bli att drömma mig bort och gnälla högt när dagarna känns oändliga och veckorna ännu längre. I sällskap av honom känns det tunga dock lite lättare. Vi skrattar mycket.

* * *

Om tolv veckor lämnar jag Sverige. Jag och pappa har äntligen bokat biljetter till Kunming nu, min hemstad. Jag hade tänkt börja i Hong Kong men att börja i Kunming i sällskap av min pappa känns klokt. Det enda som kvarstår är att ansöka om visum till Kina, som jag hoppas och tror att vi blir beviljade (men man vet ju aldrig). Han flyger över halva jordklotet tillsammans med mig och efter sju dagar tillsammans kommer han att lämna mig och åka tillbaka till Sverige. Vad som händer sedan vet jag ännu inte, mina planer är på papper rätt vaga men i mitt huvud börjar trots allt någon slags plan för hur jag ska ta mig fram att ta sin form. Spänningen kokar i mina ådror, helst skulle jag ha åkt imorgon om jag hade kunnat. Men samtidigt är jag livrädd för vad denna resa kommer att göra med mig och framförallt för alla långsamma timmar där mitt enda sällskap kommer att vara mig själv. Men en utmaning likt detta hade jag aldrig backat ifrån. Jag är mer än redo att ta mig an den.