Kulturbageriet en torsdag morgon

kulturbageriet en torsdag morgon. jag dricker cappuuccino och äter en fralla med smör, kalkon och paprika på. skopar in jordgubbsyoghurt i munnen med en obekvämt stor sked. om jag bodde i ett sydeuropeiskt land skulle jag köpa färskt bröd varje morgon, även fast jag alltid får ont i magen av det. i mitt synfält finns ett par som jag inte kan slita blicken ifrån. han är i slutet av trettio, kanske början av fyrtio. hon måste vara i början av trettio, ungefär. de sitter inte mittemot varandra utan bredvid. han har sin näsa i hennes hår och ena armen runt hennes axlar. hon ler i takt med att hans läppar formar ord intill hennes öra. hon är löjligt vacker, en naturlig skönhet skulle man kunna säga. han är stilig, en typiskt modemedveten man som eventuellt läser café eller king magazine och den slappa scarfen han har lagt runt halsen ser förvånansvärt naturlig ut där den ligger. de skulle kunna vara älskare på flykt, de kanske bara är nykära. jag sippar på kaffet. han kan verkligen inte slita sin blick från henne och när hon lyfter mobilen från bordet för att låta fingrarna flyga över skärmen kan jag inte låta bli att lägga märke till att han inte gör detsamma. ni vet, som man brukar göra. precis som gäspningar sprider sig sprider sig lusten att lyfta mobilen, för att göra vadå? scrolla instagram? titta på sina vänners stories? svara på ett jobbmail? och sedan svara på det som den där avlägsna har vännen skrivit på messenger men som du inte har svarat på än? så otroligt meningslöst egentligen. men han gör inte det. hennes näsa har fullständigt djupdykt in i skärmen och en rynka tar sin form mellan hennes perfekt formade ögonbryn medan hon skriver, men han kysser henne ömt på kinden och pillar förstrött i hennes hår. hon placerar mobilen på bordet igen och långsamt möts de i en så pass intim kyss att jag måste titta ned i bordet.

ser vi också ut så?

jag och han jag tycker om. jag hoppas att andra ser det; hur uppslukade vi är av varandra och av det som är. jag är stolt över oss, över honom, över mig. jag vill att alla ska se oss. hur lyckliga vi gör varandra och hur glad jag är över det som i rasande takt har lyckats växa fram. jag är glad att vi träffades och jag känner mig lyckligt lottad när jag sträcker mig efter hans hand på ica och han greppar tag i min och håller den hårt. jag skäms stundtals, ibland känns det som om dömande ögon synar mig inåt och ut. tänker att det går för fort, för snabbt, för hastigt. jag hör frågetecken i andras ord, frågetecken som hugger även mig i magen emellanåt. "hur ska det bli sedan?". om jag ändå visste svaret på den frågan. jag försöker att inte bry mig, slår bort oron. för varför ska jag slösa denna värdefulla tid på frågor jag omöjligt kan känna till svaren på?

jag avbryts i mina tankar av en man i grå jeans och randig skjorta som plötsligt slår sig ned bredvid mig. han ska också äta frukost men till skillnad från mig verkar han ha slagit till på frukostpaketet, som tjejen i kassan vänligt frågade mig om jag ville ha. på hans bricka står ett juicefyllt glas och han har tagit en kopp med fruktsallad. i öronen har han ett par kritvita airpods, de måste vara nya. jag sneglar försiktigt på hans mobil, den ligger på bordet och han har en chatt öppen, färgglada bubblor med meddelanden inuti pryder skärmen. han dricker sin juice och lyfter mobilen, öppnar kameran och tar en bild av sig själv. skickar iväg den i sin chatt. jag kan inte låta bli att undra vem det är som sitter på andra sidan skärmen, vem som får en frukostselfie skickad till sig denna torsdagsförmiddag. jag undrar fortfarande när jag bär bort min bricka och går mot utgången.