Blommorna

Skriver ett kärleksbrev till Jonathan mitt i natten. På eftermiddagen dagen därpå ringer jag upp honom, uppmanar honom att läsa det, varpå han gör det och sedan säger “detsamma”. Vi pratar en stund. Hans vän har en ny kärlek och det glädjer mig. Han har en ny kärlek han också och även det glädjer mig. Livet i Vipan går vidare utan mig och den förväntade sorgen över detta faktum uteblir, även om jag kan komma på mig själv med att sakna det ibland, den konstanta tryggheten på Kungsgatan.

Själv ligger jag utsträckt bland svettiga, knöliga lakan och andas djupt genom näsan medan hans tunga kittlar min nacke. Hans ömma ord smeker insidan av mitt öra och hans fingrar tvinnar mitt hår runt runt runt. De gör ofta det.

Efter midnatt är jag alltid som närmast honom. Orden kommer så lätt över mina läppar och min kropp blir så mjuk när han ligger bredvid mig. Jag slutar aldrig fascineras av honom och hans persona, jag vill alltid veta mer, jag skulle kunna lyssna till hans berättelser jämt. Och prata. Jag kan verkligen inte sluta prata med honom. Jag blottar mig själv fullständigt i hans närvaro, mina historier kommer hejdlöst ur min mun.