Jag

Jag skriver önskelista, precis som jag har gjort i alla år. Kommer jag någonsin att växa ifrån det? Årets önskelista fylls mestadels av hudvård men högst upp på listan står ett besök hos frisören och ett par bra skor inför min resa. Jag kan inte minnas när senast jag klippte håret och det hade varit så skönt att få kapa det innan jag åker iväg. Det växer likt ogräs och mina hårstrån är så tjocka och slitna.

Jag åker till Jonathan och Erik för att spela spel tillsammans med vänner till oss. Vi har gjort det nästan varje måndag sedan snart tre månader tillbaka och jag må vara den som kläckte idén i vårt gäng men jag snodde den direkt från min kollega; att införa en aktivitet med vänner på måndagar för att göra måndagarna lättare i höstmörkret.. Hittills har det fungerat som jag har önskat och vi har spelat Settlers of Catan, Pictionary, Med andra ord och Trivial Pursuit. Nästa måndag ska vi spela ett spel som heter Citadels.

Jag sjunger mest på låten Deep end av Lykke Li just nu. Hennes album So sad so sexy, tillsammans med Post Malones Beerpongs & Bentleys och Travis Scott album ASTROWORLD är eventuellt de bästa albumen som släppts under det snart gångna året, åtminstone om man frågar mig.

Jag chattar med Alice. Vi brukade ses minst en dag i veckan men de senaste veckorna har vi båda två varit upptagna. Förr brukade hon vara den som jagade mig, min tid och mitt evigt dåliga samvete över ork som aldrig fanns men nu är det jag som jagar henne och snällt får vänta för allt som kommer i hennes väg; hästar, nya vänner, träning.

Jag mår ganska bra. November har varit regn regn regn och grått grått grått men nu tycks kylan svepa in över stan igen och jag välkomnar den med öppen famn, längtar ihjäl mig efter snö och riktig vinter.

Jag jobbar och jag trivs tack vare mina upplyftande, vänliga och stöttande kollegor men trots alla fina omkring mig känner jag mig ofta rätt distanserad just nu. Långt borta i tankarna även om post it-lapparna på skrivbordet är många och listan över vad jag behöver göra innan dagens slut lång. Det kanske är mörkret, kanske tröttheten. Jag vet faktiskt inte.

Jag längtar efter att få fira jul tillsammans med min familj i lugn och ro. Den första högtiden på jag-vet-inte-hur länge som inte kommer att präglas av oro över sjukdom. Den andra julen utan farmor. Den första julen utan min morbror. Det känns vemodigt men jag älskar trots allt att fira jul, att vara med min familj. Jag minns min barndoms julaftnar med värme. Och snart är vi där igen.