Feels like summer


Augusti månad gick mot sitt slut när vi träffades för första gången. Den minst sagt minnesvärda och osannolikt heta sommaren hade passerat, skolornas lov var över och universitetets förrädiska nollningsritualer lurade bakom hörnet. Jag cyklade från mig till dig, träden omkring mig var gröna men torra och jag var fruktansvärt nervös, nästan ångerfull. Du hade berättat att du bodde på samma gata som en av mina bästa vänner men trots det tog det en stund för mig att hitta rätt gård. Jag vill minnas att min mage vred sig oroligt när jag lyfte handen för att knacka på din dörr och såhär i efterhand inser jag att jag nog var hopplöst förlorad redan innan ljudet av min knackning hade nått dina öron. När du, efter vad som kändes som en evighet, kom och öppnade dörren kände jag mig plötsligt tafatt, som om jag tappat kontrollen över kroppens alla lemmar och leder men jag minns också att jag snabbt lyfte armarna för att möta dig i en kram. I handen hade jag en stickling från ett av mina palettblad, som jag tidigare under dagen hade planterat i en svart innerkruka av plast, eftersom jag hade lovat dig att du skulle få en stickling utav mig redan när jag tog initiativet till att vi två skulle ses. Jag räckte klumpigt över den lilla krukan till dig och du ställde den på ditt matbord. Din lägenhet badade i mjukt solljus och jag minns att takhöjden i din lägenhet kändes oändlig.

I ett annat liv började du ditt sista år på gymnasiet samtidigt som jag för första gången steg innanför dörren till samma skola, det omtalade estetiska gymnasiet i vår stad där flera av mina vänner redan gick och många av mina vänner skulle börja. Det var skolan som jag redan under högstadiets sista och mycket ångestfyllda år längtade efter att få börja på eftersom det kändes som rätt plats för mig och mitt dåvarande intresse för film, foto och grafisk design. En skola som jag kom att trivas på men som också fick mig att inse svårigheterna i att vara kreativ under strikta förhållanden. Du gick programmet för musik, var vän med min bästa vän och spelade trummor i samma band som en annan vän till mig. Jag gick programmet för estetik och media, klädde mig i böljande helsvarta plagg och kände endast dig via det smeknamn (öknamn) du hade tilldelats. På helgerna gick jag på lokala spelningar där ditt band spelade och jag fotograferade er, på uppmaning av min vän som gärna ville att jag och min kamera skulle dyka upp så fort ni hade en spelning. I ljuset från den blixt jag så ofta fotograferade med såg jag dig på riktigt för första gången och därefter iakttog jag dig ofta i smyg. Men jag vågade aldrig närma mig dig, trots våra gemensamma vänner och konstant korsande vägar.

Fem år senare sitter vi bredvid varandra i din smala soffa och pratar som om vi varit vänner förut. Mina berättelser tillsammans med frågor som jag vill ställa till dig flyger över mina läppar och du tittar på mig med samma blick som många andra har tittat på mig men det är någonting särskilt med dig som får mig att vilja komma närmre. Så jag ser till att göra det. Jag lägger ena benet mot dig och flyttar mig närmare. Din hud känns varm genom tyget på din t-shirt. Resten av kvällen är en dimma.

Klockan närmar sig halv två på natten när jag äntligen sliter mig från dig, går ut ur din lägenhet och sätter mig på cykeln för att trampa hemåt. Mina läppar är lätt svullna. Det är sensommar, snart höst, och luften är kylig innanför min tunna jacka. Himlen är mörk och de ljumma sommarnätterna känns nu ljusår bort. I mig en rasande storm av ångest och förtvivlan, samtidigt blixtrar av åtrå. Hemma i min lägenhet på Haga är det tyst, nedsläckt och stillsamt men i mitten av stillheten finns en kropp som inte är min och i den kroppen har ångesten lyckats lägga sig till ro för en stund men den griper våldsamt tag i mig så snart jag stiger innanför tröskeln till lägenheten. Jag står länge i duschen den natten, låter vattenstrålarna smeka min brännande hud.

Vi fortsätter att hålla kontakten. Min mobil, som jag vanligtvis gärna lägger undan, är med mig ständigt efter den första augustikvällen hos dig. Du skriver till mig. Jag skriver till dig. Du ställer alla frågor jag vill svara på och denna nyfunna närhet får mig att spinna inombords. Snabbt slår den där välbekanta, rusiga känslan rot i mig och jag vänjer mig vid den fortare än jag vill. Vi ses igen. Och igen. Och igen.

Det är kyligt i Umeå nu och frosten klär både träden och sadeln på min cykel om morgnarna när jag cyklar till mitt jobb. Om en vecka är det december och vi har delat säng, lakan, kuddar nästan varje natt i nio veckors tid. Vi lagar och äter mat tillsammans. Jag är stundtals rädd för vad tid, distans och sju tidszoner kommer att göra med oss men det är lätt att omfamna rädslan som en god vän när det här kan vara det största jag har känt. Så jag insuper allt så gott jag kan. Jag håller i det hårt.