Vår tid är aldrig nu


jag åker till stockholm med pappa men det är inte vår stad. det är någon annans stad. han är från lund? malmö? jag minns inte ens längre och vad spelar det egentligen för roll när stockholm för mig ändå är befläckat av hans namn och när jag under varje kullersten tycker mig kunna höra hans skånska stämma?

han föreslår en kaffe? eller en öl? så snart han får veta att jag är på ingång men jag avböjer artigt efter långa timmar med beslutsångesten pulserandes mot tinningen likt en tidsinställd bomb. jag orkar inte (vill inte) gå samma väg igen. jag har valt en annan. en bättre.

sedan inbillar jag mig att varje rockklädd man som stryker omkring på gatorna runt stureplan med en portfölj i handen är honom. i jakten på honom naglar jag fast min blick i varje man som bär hans attribut medan jag stegar fram längs biblioteksgatan, riddargatan, valhallavägen. jag hoppas tyst på att inte stöta på honom, hoppas ännu tystare på att faktiskt göra det.

timingen är aldrig rätt, de tvivelaktiga omständigheterna alltid för många. det är aldrig rätt tillfälle. vår tid är aldrig nu. den har aldrig varit och kommer aldrig att bli.