December och vemodet

Det är december nu. Vemodet känns på tungan, i svalget och överallt i kroppens resterande delar. Smaken är bitterljuv. En dag räknar jag veckorna tills jag åker till Kina, det är bara fem kvar nu. Om två månader är jag troligen i Hong Kong, om tre har jag förhoppningvis lyckats ta mig förbi gränsen till Kambodja för att möta värmen.

Jag har aldrig velat göra en resa lika mycket som jag vill göra denna men jag har heller aldrig haft så mycket ångest inför att lämna. Jag pratar om honom, såklart. Vi har setts sedan augusti och jag vill aldrig sluta se honom men vem vet vad alla dagar på varsin sida jordklotet kan göra, eller inte göra, med den kärlek som har vuxit fram. Jag har ingen aning. Vänner, bekanta, kollegor omkring mig uppmuntrar mig med hoppfulla ord och fraser och jag lyssnar tacksamt. Suger på varenda ord länge. Det är fint att andra tror när jag själv tvivlar så mycket emellanåt.

Ibland är jag rädd också, för långa ensamma timmar i sovsalar eller på bussar med främmande människor jag kanske inte vill, orkar eller kan närma mig. Jag är rädd för språkbarriärer, att transportera mig mellan städer och alla de saker som landet jag kallar för mitt hemland kanske kommer att väcka inom mig. Den där avgrunsddjupa sorgen över att inte veta vad jag kanske har gått miste om. Känslan av att sakna något okänt. En kultur, ett språk, en helt annan identitet. Biologiska band som jag eventuellt aldrig kommer att lyckas finna. Den här resan är så mycket mer än en förflyttning mellan länder och en kulturell upplevelse för mig. Och ifall jag faller handlöst i mitt sökande efter mina rötter hoppas jag att andra skulle förstå det. Om jag återvänder hem plötsligt - snälla betrakta mig inte som någon som har misslyckats, tänker jag tyst när andra omkring mig frågar mig om hur det känns att lämna.

På många sätt känns detta som den största utmaning jag har tagit mig an någonsin. Och samtidigt har ingenting någonsin känts så självklart att göra. Jag är livrädd men jag kan knappt bärga mig tills jag får packa ryggsäcken och kliva ombord på planet från Stockholm till Peking. Och snart är jag där.