I början av året blickar jag alltid bakåt

Det är med skräckblandad förtjusning som jag öppnar nya flikar i webbläsaren. First train home, Off world colonies, Le vent nous portera, Linnea Brnnstrm. Mina gamla platser - bloggar. Mitt liv indelat i olika kategorier, månader, år. Det är generande att läsa igenom såhär i efterhand men samtidigt gör det mig sentimental; nostalgisk. Jag har skrivit och fotograferat sedan jag var tolv år och även om det smärtar mig att läsa igenom ångestfyllda tonårsinlägg finns det något fint och stärkande i att göra det. Ibland har jag skrivit varje dag ibland en gång i månaden eller mindre än så. Men skrivandet och dokumenterandet har alltid varit ett av mina största intressen. Och det är fint att så mycket av det gamla finns kvar och jag tänkte dela några exempel med er här:


December 2012:

Över torgen och betongen i en plötslig hagelstorm.

Kapitulerar mot livet, försöker döva men ingenting hjälper denna vinter förutom varma kyssar och Twin Peaks-tittande till sent inpå natten.


Juni 2013:

Midsommar

Jag cyklade till Saga mot kvällskvisten och tillsammans cyklade vi vidare till hennes vän på Grubbe. Vi skapade kylskåpspoesi, drack rödvin och kände oss en aning obekväma. Huset fylldes sakta men säkert av främlingar och endast ett fåtal bekanta ansikten syntes till bland alla okända människor. Vi cyklade hem innan klockan slagit ett. Arga, besvikna och bittra över kvällens stillsamma händelser.

Vi konstaterade irriterat på vägen hem till mig att somliga människors högtravande / patetiska / teatraliska beteende sträcker sig bortom alla rimliga gränser. En del människor kan helt enkelt inte låta bli att höja sig själva till skyarna utan att trampa på andra.


Augusti 2013:

Jag slog mig ned bredvid dig med en enda tanke i bakhuvudet: när sågs vi senast under liknande omständigheter? Dagar, månader och jag tror till och med att en årstid har passerat sedan vi utbytte ord mellan fyra ögon sist. Du är dig lik, jag är mig lik men ändå är vi båda förändrade och präglade av sommarnätterna.

Vi har skapat minnen på varsitt håll, umgåtts med olika människor och ägnat oss åt olika saker. Fast du är ändå ett av mina närmsta hjärtan och jag är ett av dina. Och jag älskar dig gränslöst mycket.


December 2013:

En gång träffade jag en sjuksköterska med vänliga ögon. Hon pratade med mig om ljus. "Även om det är långt borta och knappt synligt så finns det där. I slutet av den långa tunneln så finns ljuset. Och en dag kommer du att nå fram dit, hur mörk vägen än är. Det lovar jag" sade hon och strök mig över armen. Hennes händer var kalla men vänliga. Hennes röst var lugn och sansad trots den halvt kaosartade situationen (blodet). Hennes ögon letade sig in i mina och trots att jag brukar tycka att ögonkontakt med människor jag inte känner väl är jobbigt vek jag inte undan med blicken. Jag lät mina ögon vila i hennes. Hon var lugnet personifierad. En tid därefter träffade jag och min mamma henne igen och då stannade hon upp och tittade på mig. Hon sade att hon hade tänkt på oss och på mig. Jag log och hon log och sedan skyndade hon vidare i de rosa, plastiga skorna. Henne glömmer jag aldrig.


Januari 2014:

Jag sitter på Stadsbiblioteket inne i stan och klockan närmar sig sakta men säkert tio. Idag när jag slog upp ögonen smärtade min hals fruktansvärt mycket men efter x antal sköljningar med jodlösning kändes det lite bättre. Jag åt hallon och kesella till frukost, städade lite i köket och hade precis satt mig vid köksbordet för att bläddra lite i dagstidningen när jag sneglade på köksklockan och insåg att min buss skulle gå om fem minuter. Jag blev panikslaget stressad samtidigt som jag frågade mig själv vart sjutton min annars så lugna torsdagssovmorgon hade tagit vägen? Jag tvingades springa så fort hjärtat förmådde till busshållplatsen trots att jag trodde att mitt bröst skulle explodera. Det gjorde ont. Det gjorde sådär ont som för två år sedan när jag vaknade av att jag inte kunde andas. Jävla hjärta. Bussresan in mot stan blev inte alls trevlig. Smärtan i bröstet spred sig genom kroppen och paniken artade sig. Jag kastade mig av bussen inne i stan och rusade till bästa möjliga tillflyktsort: biblioteket. Och nu sitter jag här med blicken riktad ut genom fönstret. Det snöar så vackert utanför men idag är en sådan dag när benen helt enkelt inte tycks vilja bära mig. Det går bara inte. Men, nu ska jag försöka skriva ett brev till en uppgift i vår engelskakurs. Hej och kram så länge.


Februari 2014:

Vet ni vad? Jag slåss ännu.

Jag känner mig övervakad: förföljd, bevakad och kontrollerad. Och det kanske är därför det har varit tyst här ett tag. Rätten till mina ord har tagits ifrån mig. Sing me to sleep eller förgör mig. Jag vet inte vilket jag föredrar. Helst vill jag fly och på vilket sätt? Det kvittar. Och det är på flykten våra vägar kommer att korsas på det mest besynnerliga av sätt. Du och jag, min kära själsfrände. Vänd mig aldrig ryggen.

Du berättar att du en gång bodde i ett förråd. Att det var det bästa stället du har bott på. Du berättar att du täckte väggarna med filtar och fyllde utrymmet av kuddar. Du berättar om din tatuering och om hur den har fått människor att missförstå dig. Du berättar om ritualer i tomma lägenheter och om vänner som står dig i skuld. Och jag faller pladask.

April 2014:

Att krossa ett hjärta. Att få hjärtat krossat. Att krossa ännu ett hjärta. Att ligga ihopkrupen i sängen febersjuk och ångestfylld. Att titta på gamla serier och att gråta oavbrutet. Att överleva stormen för att sedan känna lugnet. Att falla för att sedan resa sig upp. Att skrika oförtjänat högt på ens familj för att man inte orkar någonting och för att man annars kommer att implodera. Att efter sex dagar liggandes i sängen bege sig utanför husets trygga väggar. Att ta kampen. Att övervinna sin rädsla och ta sig till skolan för att få återförenas med de man älskar helhjärtat (trots att en saknades). Att ställa sig inför en tredjedel av ens klass för att hålla ett tal trots att saker och ting inte är som de ska. Att packa den största resväskan endast för en tredagarsresa till västkusten (bara för att man aldrig har lyckats lära sig hur mycket man ska packa) och att vara lite nervös inför att flyga. Att besöka en av de närmsta Ica-butikerna för att söka jobb trots att man är livrädd för allt som har med "det vuxna ansvaret" att göra. Att lyssna på samma spellista tusen gånger om. Att nå en vändpunkt. Att lita på sig själv och sin förmåga trots att smärtan är främmande på ett skrämmande sätt. Att låta sig övertygas av sina tankar. Att lägga sig i sängen säker på att man överlever det här. Jag överlever det här.


Maj 2015:

Tänker på det som hände mig under årets Valborg. Det som hände mig händer kvinnor världen över dagligen. Jag borde därför inte vara förvånad men jag är det ändå. När den där mannens hand landade på mitt bröst kände jag, utöver starkt obehag, förvåning. Förvåning och ilska. Förvåning över att det kunde hända mig och ilska över att det gjorde just det. Sedan letade sig handen över mitt kön. Därefter kom paniken; rädslan.

Jag har känt mig väldigt trött efter att de där händerna letade sig fram över min kropp. Trött på grund av att smärtsamma minnen har dragits fram ur mitt inre för att än en gång plåga mig. Trött på grund av att jag har tvingats minnas det jag helst av allt vill glömma.

Jag känner mig också så otroligt matt inför detta. Jag är arg på hur strukturer missgynnar oss kvinnor. På hur rättssystemet kontinuerligt sviker oss. På hur det våra kroppar och sinnen utsätts för inte tas på allvar. Jag känner mig ofta handfallen när jag tänker på det. Maktlös.


September 2015:

Nedanför balkongen sitter studenterna i klungor. Det är nollningsvecka och alkoholen flödar liksom nervositeten, förväntningarna, känslorna. Jag och han jag tycker så mycket om betraktar studenterna från ovan med varsin cigarett i handen.Han lägger sin arm omkring mig. Drar mig intill sig. Luktar på mitt hår och berättar för mig hur mycket han tycker om mig. Förläget drar jag mig undan.

Hur vågar man?

Januari 2016:

Jag staplar mjölkpaket efter mjölkpaket på jobbet men mina tankar är i Hong Kong. Jag önskar att jag var modigare än vad jag är, då hade jag jobbat ihop tillräckligt med pengar för att kunna flytta dit, försöka hitta ett jobb där och sedan leva där tills jag vill tillbaka till Sverige igen.

Att åka till och uppleva Hong Kong var absolut något av det bästa jag har gjort i år. Jag har redan planerat att åka dit igen någon gång under nästa år, om jag har råd. Det skulle vara fantastiskt! Jag trodde aldrig att jag skulle kunna fastna för en plats såhär men det var någonting där som grep tag i mig och fortfarande håller mig hårt i sitt grepp.