Kunming - the city of eternal spring (och mitt hjärta)


Hej ❤️

Tänk vad mycket som har hunnit hända sedan jag lämnade Sverige. Jag har skrivit anteckningar i min mobil när jag har orkat / behövt / velat sedan jag kom till Kunming, min kinesiska hemstad. Jag har förutom det även fotograferat någonstans över trehundra bilder.

Här är några anteckningar från de senaste tio dagarna och några av alla hundratals bilder:



10 januari

I.
Jetlag, ångest och abstinens präglar de första dygnen i Kunming. En ofrånkomlig känsla av panik i bröstet. Det enda jag kan tänka på är rädslan inuti och snus. Den andra natten gråter jag tyst i min säng tills fåglarna kvittrar utanför fönstren och solen börjar gå upp. Det känns som om jag har blivit fullständigt krossad av alla intryck och jag säger till pappa på morgonen att jag vill åka hem för just då vill jag inget hellre.


II.
På förmiddagen kommer vår guide Susan till vårt hostel för att möta oss och med sig har hon en vän som vill börja arbeta som guide hon också. Men vännen kan inte prata tillräckligt god engelska än, berättar Susan och vännen ler blygt.

Vi alla hoppar in i en taxi och på snabb mandarin förklarar Susan för chauffören vart vi ska åka och sedan bär det av i rasande fart genom den hetsiga förmiddagstrafiken. Ungefär fyrtio minuter senare är vi i utkanten av staden och landskapet utanför bilen är grönt och blomstrar. Inga skyskrapor finns i sikte längre. Taxibilen tränger sig fram bland de trånga kvarteren och Susan ringer upp den vi ska möta för att hitta rätt infart. Efter flera felkörningar kommer vi rätt till slut och vid den tidpunkten har mitt hjärta hunnit arbeta sig upp ur bröstkorgen mot halsgropen.

Vi stiger ur bilen på en lummig liten gata och rätt som det är skakar jag först hand med (och sedan omfamnas jag av) den man som har väntat på oss och på mig. Han heter Chengyong och är klädd i en svart polotröja; huden i hans ansikte är brunbränd och han har raka men lite missfärgade tänder.

Chengyong har förberett en tebjudning inne i en hög orangefärgad byggnad, som visar sig vara hans kontor. På gården utanför står ett tiotal dyra bilar uppradade och vår översättare Susan berättar att han (Chengyong) arbetar med flera olika saker; "Engineering, farming, building a hotel, growing flowers to make tea" och att han säsongsvis har ett hundratal anställda. Han lever ett gott liv, säger hon och han svarar uppmuntrande när frågor om hans arbete kommer på tal.

Det var Chengyong som hittade mig, en övergiven bebis, för snart tjugotvå år sedan. Enligt mina officiella adoptionshandlingar fann han mig på gatan, vid en kulvert, i närheten av Kunmings tågstation. Men den verkliga historien berättar han för oss medan hans brorson häller upp den fjärde, femte, sjätte koppen te i min mugg.

Chengyong var tjugotre år gammal när han hittade mig (den 6:e februari 1997) och han hade den dagen kört till Xuanwei som då låg tio timmars bilresa ifrån Kunming. Han var i tjänst den dagen. Han hade hittat en bebis vid vägkanten (mig) och tagit mig med sig till Kunming i slutet av sin arbetsdag. Denna händelse sammanföll med det kinesiska nyårsfirandet det året och Chengyong dröjde med att kontakta kinesiska myndigheter gällande mig. Jag bodde därför hos honom i flera dagar, under vilka han utredde möjligheterna för honom att adoptera mig. Möjligheterna visade sig vara icke-existerande, då han var ensamstående och därför inte kunde adoptera ett barn. Inte heller hans brors familj kunde adoptera mig eftersom den rådande enbarnspolitiken i Kina stoppade dem (de hade redan en son).

Men nu, snart tjugotvå år senare, sitter vi återförenade i Chengyongs kontorsbyggnad och dricker te och gång på gång påtalar han det fantastiska i att jag är här, hos honom. "Det är ödet" säger han och ler varmt mot mig och min pappa. Jag är överväldigad och sitter mest tyst, förundrad över det som jag befinner mig mitt uppe i. Det är genant att erkänna men när han (Chengyong) berättar för vår tolk som i sin tur berättar för mig att han och resten av hans närmsta familj alltid har tänkt på och saknat mig känner jag mig mer älskad än någonsin.

Resten av dagen flyter förbi i ett lugnt, drömskt tempo. Vi blir bjudna på lunch (ganska god) och åker till The Golden Temple (väldigt vackert) tillsammans. Under de gröna träden vandrar vi sakta fram och hela tiden ler jag och Chengyong mot varandra. Vi pratar skilda språk men den kärlek som finns i luften går ingen förbi.

"Nu har du en extrapappa här i Kina" är en av de sista sakerna han säger till mig innan vi skiljs åt för dagen.



13 januari

I.

Jag och pappa åker till Stenskogen. Och det liknar ingenting jag någonsin har sett. Karststenarna sträcker sig mot himlen i alla möjliga orimliga former och jag förstår varför den har fått sitt namn.

II.
Varje gång någon ser mig i ögonen och tilltalar mig på mandarin är en smärtsam påminnelse om att jag egentligen inte hör hit fastän jag samtidigt gör det. En påminnelse om allt jag har gått miste om. Ett språk, en kultur, en nationell samhörighet. Jag bekänner för pappa en kväll när vi promenerar hem till vårt hostel i Kunming att jag ibland känner mig bestulen på ett liv. Han nickar förstående och jag är så glad att han är med mig.


14 januari

Pappas knallgröna tugummin på nattduksbordet i vårt rum på det hostel vi bor på. Jag kommer att sakna honom när han åker.



15 januari

Jag och pappa går i Chengyongs familjs fotspår hela dagen, igen. Vi matar ryska flyttfåglar med röda näbbar ("Fiskmåsar", muttrar pappa och ryser) vid Kunming lake, åker kabinbana upp på The western mountain och Chengyong berättar samtidigt att berget brukar kallas för The sleeping beauty för dess form. Jag suger länge på alla ord han yttrar, jag vill insupa allt han säger och minnas det förevigt. Vandringen uppe på berget är magisk. Kunming ligger nedanför våra fötter och överrumplar mig med sin enorma storlek varje gång jag spanar ner och ut från det mycket branta berget.

Vi åker till hans gård senare på eftermiddagen när solen värmer som mest och vi kikar på (de just nu vilande) odlingarna och promenerar på den torra marken medan han pekar ut de olika projekten han arbetar med. Vi dricker sedan te hos en av hans vänner och därefter hos en av hans bröder. Bilresan mellan de olika tebjudningarna är lång och vi pratar om allt möjligt i bilen. Min pappa och Chenyong skämtar med varandra och pratar om sitt stora gemensamma intresse: bilar. Middag blir jag och pappa sedan bjudna på och det är den hittills godaste mat vi har ätit i Kunming: crossing bridge noodles.

Chengyong skjutsar oss till vårt hostel på kvällen och när vi alla fem (jag, min pappa, Chengyong, Chengyons brorsson och Chengyons fru) står utanför den enorma bilen han kör omkring i för att säga farväl vet ingen av oss riktigt vad vi ska göra eller säga. Men vi kramar om varandra medan löften om att ses snart igen i Kina eller i Sverige haglar genom luften. När Chengyong och jag omfamnar varandra vill ingen av oss släppa taget. Jag och pappa vinkar sedan inifrån vårt hostel ända tills den vita bilen försvinner runt hörnet.

Jag känner mig tom och lycklig på samma gång, längtar redan efter att få se dem igen. Och bara ett par timmar efter avskedet pratar jag och pappa redan om när vi ska kunna återvända hit.



16 januari

Jag har så mycket att säga om denna resa. Jag har endast varit hemifrån i sju dagar men har redan berättelser för en livstid. Jag känner mig som en ny människa. En människa med en ny kinesisk familj; en pappa, två farbröder, en ingift mamma, en ingift faster och en nästan jämnårig kusin finns här. Vi delar inga blodsband och jag som alltid har tänkt att blod är tjockare än vatten har tvingats inse att det nog inte alltid är hela sanningen.

Jag hade aldrig vågat tro att jag skulle hitta honom, min kinesiska extrapappa. Jag fick veta att han (kanske) fanns först för tre år sedan, när jag tillsammans med min familj besökte Kina för att få se mina kinesiska adoptionshandlingar. Ända sedan dess har jag hoppats på att finna honom. Och nu har jag inte bara funnit honom utan han har dessutom mottagit mig som "A long lost daughter" med en famn mer öppen än jag trodde att en famn kunde vara. Jag kunde inte vara lyckligare.



16 januari

Vi besöker mitt barnhem (för andra gången under denna resa) tillsammans med vår tolk Susan. Hela besöket anstränger jag mig till det yttersta för att inte falla samman. När vi åker därifrån är jag lättad och svullen kring ögonen. "Ett nödvändigt ont" skriver jag om besöket på min Instagram på kvällen.

Resten av orden om besöket sparar jag för mig själv.



17 januari

Pappas sista dag i Kunming. Nere i vårt hostels restaurang sitter ett gäng kinesiska ungdomar och tatuerar varandra. Själv täcker jag mina armar om dagarna för att undvika de nyfikna, kritiska blickar som mina egna tatueringar tycks väcka här. Kontraster.

Jag sitter utanför mitt och pappas rum i solen. Det finns en loftgång med soffor just utanför dörren till vårt rum och det finns en soffa som är lite mer bekväm att sitta i än de andra och i den sitter jag och läser Ett litet liv. Jag förstår nu varför den har fått en sådan otrolig hype; språket är oklanderligt och porträtten av karaktärerna djupa och invecklade men samtidigt är den också extremt pretantiös. Ibland tvingas jag läsa om de långa dialogerna om konsten, juridiken och matematiken för att förstå men jag tycker om den hemskt mycket ändå.

Nästan alla utrymmen på vårt hostel luktar tobak och rök och om kvällarna iakttar jag de andra som bor här med stora ögon. Jag undrar vilka de är, varför de är här, vad de gör. På samma våning som oss bor en vit kille (vita människor är sällsynta här) med brunt hår och ljusa ögon. Han brukar möta min blick . Han går förbi mig utan kläder på överkroppen ibland - till och från duschen promenerar han och jag kan inte låta bli att snegla på hans breda, muskulösa, brunbrända ryggtavla. Den påminner mig om en annan ryggtavla, som jag för längesedan brukade pussa.

I magen denna dag - en känsla av ensamhet. Min resa kommer att fortsätta men utan min pappas sällskap från och med imorgon. Jag räds den stundande ensamheten men längtar samtidigt; det här är mitt äventyr och snart är det bara jag som bestämmer över det.