Från Kunming till Lijiang


19:e januari:


På marken utanför ingången till Kunming railway station:

I taxin påväg till tågstationen blir jag tårögd. Avgaserna letar sig in i bilen under de evighetslånga stoppen vid stadens alla trafikljus och så är det alla sentimentala känslor som sköljer över mig i vågor, förstås. Kunming är vackert och staden susar förbi mig utanför fönstret; alla mopeder, cyklar, skyskrapor, sjukhus, övergångsställen, smutsen och de små affärerna bredvid de femstjärniga lyxhotellen. Den här staden har gett mig mycket, mer än jag någonsin har vågat drömma om eller hoppas på, men mitt hemland är stort och det finns fler platser jag vill se och därför ska jag nu lämna den. Vemodet.

Det kinesiska nyårsfirandet är alldeles runt hörnet och även om Kunming är en mångmiljonstad är tågstationen ändå förvånansvärt välfylld av kinesiska resenärer. Jag ser inte skymten av någon (vit) västerlänning där jag sitter (innanför säkerhetskontrollen men utanför entrén) i väntan på att gå in i själva stationsbyggnaden. Jag är i alldeles för god tid så jag sätter mig ned på marken likt alla andra med packningen omkring mig och jag vet inte om någon annan gör det men åtminstone så njuter jag av solens värmande starka strålar.


I vänthallen vid min gate:

Jag har förberett olika fraser i min telefon med hjälp av Google translate; "Hej, jag förstår inte kinesiska", "Kan du hjälpa mig att hitta min plats?", "Är det här tåg D8786 till Lijiang?". Jag gör så gott jag kan för att underlätta min resa. Språket (eller snarare bristen på ett gemensamt sådant) är en högre, svårare barriär att överkomma än jag räknade med innan jag reste hit och som konstant skiljer mig från alla andra.

Mina översatta fraser kommer väl till användning när jag hittar min gate på den enorma tågstationen efter en god stund av vilset vankande. Jag visar den sista av mina färdiga fraser för en kille som utan att titta ordentligt säger "No English" men när personen bredvid honom pekar på den kinesiska översättningen på min skärm kikar han igen och nickar sedan glatt åt mig. Jag är på rätt plats. En stund senare börjar han, med hjälp av en översättningsapp i sin telefon, kommunicera med mig och jag svarar. Det visar sig att vi är lika gamla men han arbetar i det militära och den kommande veckan är han ledig för att besöka ett bröllop. Han bjuder mig på en cigarett, säger att jag inte ser ut som en utlänning och att jag är vacker och att han är avundsjuk på mig som kan resa bort så länge. Innan jag ska gå till mitt tåg (en hel timmes komversation senare) säger han att jag ska vara försiktig på min resa. Han lägger snabbt till sitt nummer och sin Wechat i min telefon (utan att egentligen fråga) och ber mig att höra av mig till honom när jag ska till staden han ska till så att vi kanske kan umgås. Jag nickar uppmuntrande men tänker tysta avböjande tankar för mig själv. 


På tåget:

Självklart råkar jag stiga på i fel ände av tågvagnen som min biljett är avsedd för men lyckligtvis är jag inte den enda som är vilsen och hopplöst ovetande om hur denna resa ska gå till. Kaosartat rör sig alla resenärer i vagnen som små myror med olika destinationer. Stora rullväskor, blombuketter, vattenflaskor och småbarn lyfts mot luften huller om buller i vagnen och när tåget glider ut från perrongen är vi fortfarande minst tjugo personer som förvirrat letar efter våra säten. Jag och min (för tillfället otympliga) femtiolitersryggsäck rör oss klumpigt mot strömmen och till slut lyckas jag hitta min plats och slå mig ner. Jag djupdyker genast i mitt exemplar av Ett litet liv.